Frände i Hagen och hans söner "Elmlundarna"     Förord     Skriften: Frände i Hagen fick jag av en händelse i min hand...., en bit av min bygds historia.     Den låg i lösblad och man kunde förmoda att det fanns en fortsättning av den.     Jag ville också veta om det fanns flera exemplar av den och om denna berättelse var känd ute i bygderna.     Jag undersökte på tryckeriet där skriften var tryckt på tidigt 1950-tal, men de kände inte till den. Jag ringde till ättlingar till "Elmlundarna", som kanske kunde veta något, ingen visste mera.     Det visade sig senare att det fanns bara i ett exemplar till, och det var på Kungliga Biblioteket i Stockholm.     Här satt jag ensam med denna historiska händelse som timat för drygt 250 år sedan i min hembygd, och som bygdens folk i dag inte hade kännedom om.     Jag kände ett ansvar att sprida vetskap om Frände Nilsson i Hagen, och beslutade därför att skriva ner den och eventuellt dela ut den till intresserade.     Den blev i förkortad version, då jag tyckte att Sven berättade upprepade detaljer, vilket kanske var synd att utesluta, då hans berättarlusta inte kom fram i sin helhet. Men jag har fortfarande manuset kvar, som går att ändra.     Barbro Olsson   Bröderna från Elmtamåla-skogen och deras väg till prästboställen i Göinge Av Emil Adalberth     Frände Nilsson f 1713 i Fabbemåla gifte sig med Inger Larsdotter i Beckareboda. Inger var dotter till Lars Nilsson i Lunda, Torhamn. De bosatte sig i Elmtamåla Hage.     Frändes föräldrar var Nils Olsson och Berta Nilsdotter i Fabbemåla. Frände och Ingers barn: Nils Olof f. 1746 förblev troligen ogift, Måns f. 1749, Nils Fredrik f. 1752, Sven f. 1753 och Gunnil f 1765.     Berättelsen nedan är från Sven Elmlunds biografiska anteckningar som här ger oss intressanta glimtar från brödernas barn-och ungdomstid, samt deras studieväg till präster.     Bonden Frenne Nilsson, ”Fränne i Hagen”, ägde 1/8 hemman i Elmtamåla-Hage i Lösens socken. Redan som 5-åringar fick barnen börja vakta getter i skogen hemma i Elmtamåla.     Frände höll sina barn strängt, säger sonen Sven, de hade mer fruktan för honom än kärlek.     Det var Sven och hans bror Nils Fredrik som hade lust att läsa. I hemmet talades inte mycket om Gud och hans verk och detta beklagar Sven att han inte i barnaåren fick höra mer om Guds son. Sven hade dock redan som liten begrepp om Guds vakande öga, enligt vad han själv berättat. En gång var han och hans bror nära att drunkna då de gått ner sig på isen. Han ansåg det var ett under att hans bror lyckades rädda honom. Redan som små, innan de bestämt sig för prästkallet, lekte Nils och Sven ofta att de var präster. De gjorde predikstolar och mässkrudar och övade mässande och predikande.     Det var fattigt i hemmet liksom i många andra hem. De fick repa björkknoppar och skala barken av träden för att blanda i mjölet till brödet, för att det skulle räcka till hela familjen. Vaktpojksåren Det var väl fattigdomen som ledde till att Nils och Sven så tidigt måste börja vaktpojksperioden, vilken varade i sju långa år. ”Det var begynnelsen till den långa vedermödan”, säger Sven, ”då vi barn fingo erfara att vi befunno oss i en tåre- och jämmerdal.” En gång tappade Sven bort några getter i skogen. Han fruktade ris och vågade sig inte hem på flera dagar. Han irrade omkring och tänkte bli kvar i skogen. Han trodde att hungern snart skulle ända hans liv. Men det gick inte så, för det var gott om hallon och andra bär att leva på.     Vid ett annat tillfälle puttade bröderna ut en bock i sjön för att få se hur han simmade. Men bocken drunknade. I sin obeskrivliga sorg och fruktan för bestraffning beslöt Nils och Sven att rymma. Under vandringen utropade de sin jämmer och gråt så ”Att själva skogen gav ett så ömkligt eko av vår klagan att stenarna måtte ha rörts därav” har Sven skildrat. Nattvilan i en björkdunge gav dem heller ingen ro, då myggen anföll dem och det blev som att ligga i en myrstack. Sven tyckte de skulle vända om, men Nils ville fortsätta. På 3:e dagen kom de till Jämjö kyrka. Det var söndag och gudstjänsttid. De smög sig fram till kyrkans nordsida och fick höra prästen tala från predikstolen. ”Vi arma vaktpojkar anade då ej, att vi skulle upprepade gånger få stiga upp i samma predikstol och förkunna ordet”, säger Sven.     Slutligen kom pojkarna till en by i Torhamns socken. Då de såg havet, trodde de sig vara komna till världens ände. De stannade vid en backstuga, där hustrun mottog dem vänligt. Hon förmådde dem att bekänna orsaken till rymningen. Det var villkoret för att de skulle få mat. Så fick de reda på, att deras morfar, Lars Nilsson i Lunda, bodde i närheten och att hon ville underrätta honom. De blev ängsliga men när han kom för att hämta dem, fann de sig i det. De visste inte var de annars skulle taga vägen, när de nu var vid världens ände. Morfadern skjutsade dem hem och modern mottog dem med glädje samt ställde även fadern till freds. (Lunda var en gård i Kristianopels socken.)     Det var ej slut med rymningarna. En gång sprungo de bort var för sig och träffades efter någon dag i skogen. När de smög sig tillbaka för att hämta något i livsmedelsväg blev de upptäckta. Sven berättade att de skälvde inför straffet för snatteri i lika hög grad som den livsdömde för galge eller stupstock. Straffet uteblev inte. Hur studierna ordnades på 1700-talet Elmtamåla-pojkarna, Nils och Sven, hade hunnit bli 13 resp 12 år då de fick börja sin skolgång. De befriades då från vallningsarbetet, som hållit dem fångna i 7 år.     Skolan började med att de hos en ”lantpedagog” fick lära sig läsa och skriva. Att gå vidare var egentligen inte avsett från föräldrarnas sida. Men då pojkarna visade stor lust och flit, påverkade detta fader Frändes uppfattning om vallgossarna. Kanske skulle de vara mera skickliga till annan sysselsättning än att vakta getter eller driva plogen. I dessa tankar styrktes han både av mor Ingri och av belästa personer, som han rådfrågade, bland dem den vittre superintendenten Lorenz Murbeck i Karlskrona. Frände Nilsson blev då uppmuntrad och beslöt låta Nils studera för att han om möjligt skulle bli präst. Men vid tal härom började Sven gråta och träget be fadern att få följa med brodern i skolan under försäkran, att han hade lika stor läslust som brodern. Slutligen bevektes fadern. I sin glädje beslöt Sven att använda så mycket flit, att han kunde hålla sig lika väl framme som den äldre brodern eller komma före denne. år 1766 sattes de båda bröderna i skola hos en gammal avskedad fåraherde, en fattig men gudfruktig och from man. Men redan samma år flyttades de till en präst i Lyckeby vid namn Selander, hos vilken flera pojkar studerade.     Följande år blev det åter flyttning, nu till stadsskolan i Karlskrona. Från denna tid har pojkarna minnen av ett oeldat härbärge och ett kosthåll med endast matvaror som föräldrarna skickade. Barnen fick sitta på det kalla stengolvet, varav följde kylskador i fötter och händer.     år 1768 var de åter i stadsskolan, nu undervisades de privat av J. F. Prawitz. De hade två kostdagar i veckan, den ena hos doktor Murbeck, den andra hos en släkting till familjen, köpman Wahlgren.     Då pojkarna tyckte undervisningen var otillräcklig hade de planer på att ge upp sina studier. Då fick de ett förslag om studier vid Växjö gymnasium. år 1769 kom de så till Växjö. Frände själv skjutsade dem dit. Under sin studietid fick de vid olika perioder uppleva verklig hungersnöd. De fick arbeta hårt med sina studier för att komma någon vart     Då de efter ett ferielov år 1771 skulle återvända till Växjö, tröttnade hästarna då de närmade sig SMÅLANDsgränsen, troligen av undernäring. De fick vända hem igen och ta oxarna. Den gången grät fader Frände som ett barn berättar Sven.     Vid slutet av år 1773 var Sven färdig med sina studier i Växjö. Därefter reste han till Lund sedan han besökt hemmet i Elmtamåla. Hemma fick han en påse med reskost och några inskrivningspengar som Frände skrapat ihop. På resan till Lund hände en olycka då skjutspojken välte med vagnen i en väggrop och en del av brödförrådet förstördes. Svens tjänster i hemstaden Under sin studietid i Lund hade Sven ferietjänster i Karlskrona stads- och amiralitetskyrkorna.     Sin första predikan gjorde dock Sven i Hallaryd i SMÅLAND en juldag troligen år 1772.     Som jämställda studiekamrater kunde Nils och Sven Elmlund slutföra sina studier i Lund för prästexamen.     Namnet Elmlund hade de tagit efter gården hemma i Elmtamåla.     även sista studieåret var de ute i tjänst under ledig tid. Nils var i Barsebäck och Sven i Bosjökloster. Sven har berättat att han provpredikade i Lunds domkyrka den 16 november 1777. Den 7 december samma år blev de båda bröderna samtidigt prästvigda. De hade då som Sven uttrycker det. varit vallpojkar i 7 år, gått i skola i något över 8 år samt varit studenter i 4 år. I prästämbetet Efter prästvigningen fortsatte Nils sin tjänst i Barsebäck och för brodern Sven blev det också fortsatt arbete i Bosjökloster. Jämte biträde i ämbetet hade han uppgiften att undervisa 2 disciplar (elev). Han kände inte stor glädje i prästkallet, som han gärna velat göra. Han erbjöds emellertid ny tjänst. I Barsebäck kunde han få plats mot 20 Riksdalers lön, men han valde Torhamn, där han åter skulle läsa med 2 prästsöner samt biträda pastorn i tjänsten. Han lämnade emellertid snart Torhamn och sökte sig till Karlskrona, här stannade han i fyra år och sysselsatte sig främst med undervisningsarbete. Det är med tungt sinne, som Sven summerar de skiftande erfarenheterna under dessa Karlskronaår, 1777-81, som gav honom mycket besvikelser och en olust mot predikokallet. Han förebrådde sig sin bristande tro och sin svaghet inför frestelser och förvillelser. Han fick nytt hopp, då han på väg till Lund gjorde en visit i Huaröds prästgård. Med konsistoriets godkännande fick han här omedelbart anställning som hjälppräst. Trots den låga lönen 10 Riksdaler pr år, och den primitiva bostaden försäkrar han, att han levde nöjdare här än under förmånliga yttre förhållanden i Karlskrona.     I Huaröd ingick han giftermål. Makan, Bernedikta Nilsdotter, var dotter till torparen Nils Påhlsson. Detta äktenskap synes ha varit en anledning till att han 1785 entledigades från sin tjänst. En gång tidigare hade han tillfälligtvis måst avflytta i samband med en anklagelse för företagna resor och uppehåll å olika orter utan anmälan därom. Domkapitlet återinsatte honom den gången i hans tjänst, sedan han förbundit sig att ej utan pastors samtycke företaga resor.     Interiör från Bronnestads kyrka åtta år i Brönnestad Det var med stor glädje, som den nygifte pastorsadjunkten Sven Elmlund mottog missiv till Brönnestad 1785. Han stannade där i 8 år och trivdes med prosten, teol. dr Ebbe Bring. Sven räknade vistelsen i Brönnestad som en ”salig vederkvickelsens tid”. Här föddes tre av hans döttrar, Maria Christina 1786, Lovisa Fredrika 1789 och Edela Theodora 1791. Det var också under denna tid, som han började se försoningsläran i ett klarare ljus.     När prosten Bring flyttade till Malmö 1791, som kyrkoherde i S:t Petri församling, blev Sven ensam i arbetet. Det vållade stor påfrestning för hans svaga hälsa. Han sökte hjälp för detta genom brunnskurer vid Ramlösa.     år 1793 fick han, efter ett kortare förordnande i Allerum och Fleninge, förslag å lediga klockarelägenheten i Häglinge. Han hoppades där kunna få mera ledighet och kanske återvinna hälsan. Han fick platsen och måste så taga avsked av Brönnestad. Men Häglinge gav honom besvikelser, berättar han. Bostaden var dålig och han saknade hjälpande händer. Och hälsan ville ej bli bättre. Han talar om anfall av, efter vartannat, reumatisk feber, rötfeber och gallfeber. Han sörjde över att det predikande ordet hade ringa verkan. ”De syndiga sockengillena” kunde han inte avskaffa, vilket han från början avsett.     Efter 6 års tjänst fick Sven Elmlund äntligen ett eget pastorat. Nyårsdagen 1799 fick han meddelandet, att konungen utnämnt honom till kyrkoherde i S:t Olof.     Då han föregående året provpredikat där, hade en sockenbo frågat honom, om han ägde några gynnare, som kunde ge honom stöd vid valet. Han pekade då uppåt himlen och svarade: ”Ja, jag har en som jag litar på”. De olika förordnanden som v. pastor under Brönnestads- och Häglinge-perioderna, bl a i Fjälkestad-Råbelöv och Höör-Munkarp, ökade troligen hans meriter. I S:t Olof njöt han av en jämn hälsa och han vann många nya vänner.     Efter fem år är Sven beredd på ett nytt uppbrott. Han avskedspredikar den 7 april 1805. Vankiva och Ingnaberga de sista stationerna Nu flyttar han till Vankiva, där kyrkoherdetjänsten blivit ledig. Vankiva och Ingnaberga blev de sista ”stationerna” (så kallar han de församlingar där han verkat) på Sven Elmlunds långa predikoväg genom Blekinge och östliga Skåne. Palmsöndagen år 1805 höll han inträdespredikan. Han erkänner, att tjänsten gav honom så mycket att syssla med, att han liksom glömde bort sin svaga kroppshydda. Han fick kraft av höjden att en tid ensam förestå alla förrättningar. Sven berättar, att ”väckta själar kommo från östan och västan, nordan och sunnan, så att bägge kyrkorna uppfylldes. Och det var ingen ringa fägnad att se dessa skaror. O hur lätt det går att predika för begärliga åhörare! Man får ny kraft och liksom vingar att höja sinnet över orden. Däremot hur tungt och trögt går det icke, när man blott här och där i kyrkan ser några liknöjda, kalla och halvdöda mänskor!”     I skildring av ”Nordiska väckelserörelser” av E. Newman sägs att de väckta i trakten flitigt gingo i kyrkan för att höra Sven Elmlund och att han även hade möten på söndagseftermiddagarna, då så många människor kunde komma, att han måste samla dem i det fria, där han uppbyggde dem i tal och predikningar. Son efterträder fadern Efter sin 45-åriga prästerliga gärning, manar han sina barn till tålamod och förtröstan vid mötandet av de öden livet bjuder dem. Han manar dem att icke bli modfällda utan visar på hoppet att alla sorger ska vändas i fröjd för dem som förtröstar på Herren. Sven Elmlund avled i Vankiva den 5 okt. 1823. Hans fru Benedikta fick stanna i den gamla prästgården, hos sonen, till sin död den 14 febr. 1850.     Sonen Josef blev faderns efterträdare i Vankiva-Ignaberga församlingar. Han var vid denna tiden kyrkoherde liksom sin bror Josef Elmlund hade tjänsten i Vankiva i 52 år. Han avled 1879. Johan Fredrik, som blev kyrkoherde i Kristianopels församling från år 1836 till sin död 1858.     I Kristianopel anklagades Johan Fredrik för åtskilliga mer eller mindre ämbetsfel. Det var Olof Andersson i Kärringaryd och dennes son Anders Olsson som stod för skriftliga anklagelser till Domkapitlets Consitorie med yrkande om hans avsättning.     Domkapitlet tilldelade kyrkoherden s.k. varningsgrad för några bagatellartade förseelser. Någon avsättning var det över huvud taget inte tal om.     Johan Fredrik gifte sig senare med Kjerstin Håkansdotter från Fabbemåla. En ättling till f.d riksdagsman Olof Håkansson i Lösen.     En annan av Sven Elmlunds söner som gjort sig känd i trakten var sonen Samuel Elmlund f. 1799 som blev en framstående läkare och verkade bl a i Karlskrona som provinsialläkare.     Svens döttrar Maria Christina och Lovisa Fredrika, hade varit gifta med prästmän men blivit ensamma.     Sörby gamla prästgård Frändes son Nils Fredrik Elmlund Efter prästvigningen fortsatte Nils Fredrik Elmlund sin tjänst i Barsebäck. Han var sedan bl a kyrkoherde i Sörby och Gumlösa församlingar under åren 1794-1807. Han erhöll sin prosttitel 1798. Nils Fredrik var gift med Katarina Maria Segervall f. Radier.     år 1798 uppförde Nils en ny prästgård i Sörby, där han sedan bodde som prost. I dag finns prästgården i Hässleholms hembygdspark. Nils Fredrik dog den 4 aug 1807     Söner Carl Fredrik och Carl Gustaf som båda blev präster, men ingendera vann befordran till pastorat. En bidragande orsak till detta kanske var att de båda var drabbade av sjukdom.     Frendes son Måns Frendesson Elmlund gjorde försök till studier under ledning av brodern Nils Fredrik, men utan större framgång. Måns ledsnade och återvände till plogen.     Frendes dotter Gunnil Frendesdotter gifte sig med bonden Måns Andersson i Fabbemåla. De fick barnen: Anders f 1787, Kerstin f 1790, Olof f 1793, Nils f 1796, Måns f 1800. Gunnils dotter Kerstin gifte sig med gårdmannen Sven Svensson i Sälleryd. äktenskapet blev barnlöst.     Frendes ättlingar har fört prästkallet vidare. Vid tiden då Svens biografi nedtecknades fanns den 5:te generationen prästmän ur den gamla Elmtamåla-släkten verksamma inom svenska kyrkan.     Källmaterial: ”Bröderna från Elmtamåla-skogen och deras väg till prästboställen i Göinge” Sven Elmlunds självbiografi nedtecknat av Emil Adalberth. ”Majoren Anckarloo och hans pengar” av Jöran Fischer Sammanfattning av Barbro Olsson Ostkanten - uppdaterad 2012-10-26 - Eva Cumner