|
BLEKINGE BÅTSMÄN
Sigfrid Leander
Det torde vara allom bekant, att rekryteringen av inhemskt krigsfolk sedan gammalt och intill början av 1600-talet skedde genom utskrivningar bland allmogen. Särdeles betungande blevo dessa folkets försvarsbördor i och med Gustaf Adolfs långa krig, varför också de olika landsändarna efter hand sökte undkomma den ovisshet till liv oeh egendom, sam utskrivningssystemet innebar, genom att en gång for alla erbjuda kronan ett visst antal krigare, bundna vid torvan i fred men försvurna konungens tjänst i krig. Under namn av indelningsverket har denna försvarsordning tillämpats under 1600- och 1700-talen för att under förra århundradet så småningom nödgas vika för den allmänna värnpliktens idé, grundad på gamla tiders folkuppbåd.
Också Bleking fick vid föreningen med Sverige sitt indelningsverk i och med båtsmanshållet eller, som det här kom att heta, båtsmansindelningen, som vid tiden för Karlskronas grundläggande närmare utformades genom ett antal kungabrev oeh resolutioner. Så blev hela provinsen tillerkänd amiralitetet, vilket innebar, att befolkningen skulle utgöra sina försvarsplikter till flottan. Icke nog härmed. Sjöfolkets numerär ansågs ytterligare bara ökas genom en anhopning till Karlskrona av något tusen båtsmän från rikets mest avlägsna kuster, från Finland, Öster- och Vesterbotten, och det kan väl knappast råda något tvivel om att dessa främmande element till största delen åstadkommit den rasblandning, som än i dag med stor tydlighet låter sig påvisas i synnerhet i Blekinges östra kustbygd och skärgård.
Att det finsktalande inslaget icke varit obetydligt, framgår bland annat av det faktum, att av Amiralitetsförsamlingens fem samtida präster en varit finne, med uttryckligt instruktion att handhava själavården bland de finska båtsmännen.
I samband härmed kan i förbigående och för motsatsens skull vara värt att nämna den tillförsel av sydligare blod, som landskapet erhöll genom Franska kårens upplösning år 1809, från vilken tid namn sam Brousquini, Frangeuer, Offreman, Tausi oeh Vroland alltjämt leva kvar.
Vad de talrika finska främlingarna angår, ha de gamla mönsterrullorna icke bevarat deras ursprungliga namn. Bland övriga gemenskapen i kungl. maj:ts flotta fingo de ett nummer och ett äktsvenskt båtsmansnamn, ett av dessa många, som till alla tider skola vittna om svenske krigares uppfinningsrikedom, karaktäriseringskonst och goda humör. Enbart namnen vore värda ett jämförande studium, vart och ett med sin särskilda klang och färg utefter den svenska kusten. Det var inte samma namn inom Bohus rotar som vid Blekinge indelningar, inte samma i Tjust som längs Norrlands kuster, men tillsammantagna utgjorde de en mäktig organisation av bort emot de tiotusens stolta tal, fördelade på omkring 30 kompanier. Från 1696 till 1845 voro tvenne av dessa kompanier blekingska, vart oeh ett med en styrka av i runt tal 500 man, varefter kompaniernas antal sistnämnda är fördubblades, medan manskapsstyrkan minskades till hälften. Samtidigt genomfördes kompaninumreringen från öster till väster. 1. båtsmanskompaniet omfattade sålunda socknarna Kristianopel, Torhamn, Jämjö och Ramdala, medan 6. kompaniet rekryterades inom Ysane, Gammalstorp, Sölvesborg, Mjällby och Jämshog.
Jag återkommer till namnen, de muntra blekingska båtsmansnamnen. Mången gång gåvo de sig själva, i det fall nämligen då rusthållarens gård lämpade sig att till namnet, helt eller delvis, transporteras på båtsmannen. Senor (med samma tryck på båda stavelserna) hänger således samman med Senoren, Wahlbom med Vallby, Myckelman eller Möckelman med Möcke1ö, Winquist, Winberg och Winström med Vinberga, Sillberg med Silpinge och Bråberg med Bråstorp för att nu ange några exempel, som ligga mig nära till hands. Vid en systematisering borde man kunna kalla dessa och liknande namn lokalbetonade.
En mera allmän bestämning av vederbörandes geografiska härkomst sker med såna namn som Svensk och Helsing, till vilken grupp Spansk oeh Grek kunna räknas, ehuru i sistnämnda fall psykologiska synpunkter torde ha varit mera utslagsgivande än geografiska.
En annan synnerligen vanlig och starkt traditionell namngivningsmetod ar yrkesbeteckningens. Härvid är särskilt att märka, att namn sådana som Smed, Målare, Fiskare, Hattmakare oeh Skomakare voro säkra kännetecken på sin man under skråväsendets ur yrkessynpunkt stränga dagar.
I övrigt har den lyckligt approberade båtsmannen ofta fått hålla till godo med herr kompanichefens godtycke, hans mer eller mindre skämtsamma lynne. Företedde nykomlingen någon särskild egendomlighet i sitt utseende eller uppträdande, var detta en kärkommen anledning att skapa namn som Tunnhår, Kruskopp (förmodligen av tyska Krauskopf, krushårig), Stålnäbb, Goliath, Lång eller Liten. I anledning av sistnämnda namn må anföras, att reglementet uttryckligen framhöll, det ingen finge kasseras som båtsman för sin litenhets skull.
Också andliga egenskaper, personligt uppträdande och temperament ha till synes spelat en stor roll vid namngivningen. Därför bär också båtsmännen n:r 1 vid Blekinge 1. indelningskompani av gammalt namnet Lustig, och det är en rätt och målande början. Ty lustigt var det hela, och många allt utom sorgsna likar har den mannen ägt här i Bleking både till namnet och gagnet. Hör bara: Munter, Glader, Frimodig, Hurtig, Frisk, Trast, Drill, Lärka och Speleman.
De vanliga namnen på -berg, -man, quist, -ström saknas naturligtvis inte, men i allmänhet har de undvikits för mera karaktäristiska och målande. Ett namn skulle säga och betyda något. En heter därför Saktmodig och hans motsats Dunder, en annan var möjligen som namnet säger, Helig, en tredje Nyckter - vilket forhållande synbarligen mest framhållas som något särdeles - en fjärde bar namnet Sedig, en femte Stubb, och kanske törs man gissa på att han var en fruntimmerskarl. Men en sjätte kallades bara Menlös. Inte alltid var det väl sa angenämt att på detta sätt bli prickad för hela livet, låt sedan vara, att namnen officiellt upphörde att gälla, då båtsmannen gingo ur tjänst. Men underligt vore det, om inte Vrång, Gök och Ankarstock till döddagar fått dras med sina namn - som öknamn. Detta lär väl också vara orsaken till att barnen och barnbarnen i vår namnbekymrade tid sorgfalligt undvika fädrens båtsmansnamn, också de många goda ibland dem. Det låg något av löje och ofrihet över denna namngivning, och därför vill man helst inte minnas den.
Någon gång synes höga vederbörandes uppfinningsrikedom ha sinat. Då formas sådana nödhjälpsnamn som Båtsman och Sjökarl, Nykommen och Välkommen. I sista hand hade man alltid att tillgripa sin båtkännedom. Ombord funnos tusen ting och tusen namn, som alla dugde. Av dessa båtsmansnmmn, som jag kallar de specifika, kunde i tankarna byggas det stoltaste örlogsskepp. Allt finns där i de gamla rullorna: Däck och Kol, Mast och Råå, Storstag och Kryssfall, Märs och Bram, Kranbalk och Lotalja, Ankarhult, Gös och så vidare.
Sådana voro namnen. Mången gång buros de av barn efter vår tids satt att se, eftersom minimiåldern vid antagandet utgjorde 16 år. Då var båtsmannen herre på torpet och erhöll dessutom enligt den ursprungliga kungl. poletten, som reglerade löneförmånerna, årligen till 1 maj en omgång kläder och 4 daler s:mt. Bokstavligen torde kläderna mången gång ha gjort mannen, vilkens utrustning var noga angiven i markegångstaxorna. På landet var det visserligen ingen flärd. Där fick båtsmannen åtnöjas med jacka och byxor av grått vallmar, ett par skjortor, dito strumpor av vit ull, 1 1/4 aln långa, samt ett par skor. I motsats till denna enkelhet representerade städernas båtsmän - ty också sådana funnos - klädeshögfärden i den "mörkblå klädesklädningen efter den nya svenska dräkten", underfodrad med gult och försedd med gula yllesnören, 3 dussin mässingsknappar, rund hatt med hög kulle och runt densamma en mer än alnslång ullgaarnskodong.
Återstående hälft av den kontanta lönen utbetalades vid Michaelsmässa, sist i september, och vid Tomasmässotid- strax före jul - en tunna råg och lika mycket korn samt ett sommarlass hå och dito halm.
Tillsammans med stugan - det synbarliga beviset för vår tid, att denna bofasta sjömansstam en gång funnits till - utgjorde dessa naturaförmåner det sk hemkallet. Varje helt hemman hade på så sätt sin båtsman att svara för, och i vederlag efterskänktes de räntor eller skatter, som hemmanet annars var skyldigt att erlägga till kronan, intill 20 daler smt, vilken summa så att säga var ett maximipris på en båtsman - mer fick han inte kosta staten. Inträffade så, att hemmansräntorna inte räckte till, fick annat, rikare hemman träda emellan med sin "överskottsränta". Denna reglering erbjuder för övrigt en trasslig ekonomisk härva, som inte alltid är så lätt att reda ut.
Om båtsmansttugans storlek sägs i Blekinge intet, endast att det skulle vara en stuga, "med en afdelt Cammar i Förstugan, item et fähus", men förmodligen skulle bostaden här som i övriga landet hålla "otta alnar inom Knutar, jämpte Flahrstugu". Av kvarstående båtsmansstugor - och de äro sannerligen icke få i Bleking - torde den längden i allmänhet uppgå till omkring 13 alnar och bredden till 7-8 alnar. Själva stugan mäter då invändigt omkring 7X7 alnar, medan förstugan och den bakomliggande kammaren, oftast ett mörkrum, vardera upptaga 6X3½ aln. Dörren eller rättare halvdörrarna tillsammans i utgöra i höjd omkring 1,35 m. och i bredd 75 cm. Trösklarna mäta ofta 20 cm. Från början voro stugorna givetvis rena ryggåsstugor med torvtak, under vilket man numera här och var finner ett underslag. Den öppna spiseln med "gru'an" (gruvan, lillfyren) och bakugnen är till finnandes i stugans mot kammaren vettande hörn, och i vår tid har kammaren ofta förvandlats till kök. Ännu för 40 år sedan, vid tiden för båtsmansinstitutionens vakantsättande, kunde man köpa en sådan båtsmansstuga för 30 kr.
Ovan berörda naturaförmåner ha givetvis ändrats nu och då med penningvärdets fall och ha dessutom icke alltid i detalj tillämpats, där lokala eller personliga förhållanden gjort dem obekväma. Ofta ha de givit upphov till segslitna tvister mellan båtsmän och rusthållare liksom mellan rusthållarna inbördes. Det är redan sagt, att varje hemman var skyldigt uppsätta, lega, föda, kläda och löna en båtsman, vadan ibland en tre fyra gårdar - efter hemmanstal - kunde ha del i samme man. Genom dödsfall, försäljning, utflyttning oeh andra omständigheter kunde delaktigheten ändras och bytas, och var rätten satt, var icke alltid så lätt att avgöra ens vid domarbordet. Sålunda hade ett par gårdar på Senoren, tillhörande Ramdala, 1 båtsman gemensamt med Pungsmåla i samma socken men längst norr ut invid Smålandsgränsen.
Till båtsmanstorpet hörde en kåltäppa och sommarbete for ett par kor. Hände sig nu, att båtsmannen icke mäktade eller fann med sin fördel förenligt att hålla några kor, vart tog då sommarbetet vägen? Av den muntliga traditionen känner jag en av de salomoniska domar, som vid dessa stridiga tillfällen avkunnas: - Du vill ha pengar istället för bete, men du har ju inga kor, så får du äta gräs själv, om du vill. Något annat bestås dig inte.
I allmänhet tycks båtsmannens sociala anseende ha varit något vacklande. Redan i det ursprungliga kontraktet mellan kronan oeh landskapets rusthållare motiveras båtsmannens naturaförmåner men ringa penningavlöning därmed, att "en stor del af Båtsmännen finnas vare begifne, sin löning genom dubblande oeh fyllerie at förslösa, och gå derefter blotte oeh nakne, dem till ingen ringa skada och vanheder". Obekant torde icke visan om Lille båtsman vara, vilken än idag sjunges, där svenske krigare draga vägen fram:
Och hör du lille båtsman, vad jag vill säga dig,
har du ej lust att spela gulltärningen med mig?
Jo visst vill jag spela gulltärningen med dig,
men jag har ej det röda gull att sätta emot dig.
Och sätter du din kappa och så din gamla hatt,
så sätter jag mitt hjärta, det tar du aldrig fatt.
Och första gulltärningen på tafvelbordet rann,
och sköna jungfrun tappade och lille båtsman vann.
Hur det gick till allra sist med hjärtat och ifrågavarande spelparti, kan ju i detta sammanhang vara likgiltigt, men säkert är, att det var långt ifrån alltid lille båtsman hade en sån stormtur att vinna. Oftare torde han ha tappat därvid spelat bort mer, än han egentligen hade råd till. Med nykterheten var det också klent beställt i många fall. Enligt samtida reseskildrare var det icke allti enbart angenämt att längs de blekingska vägarna sammanträffa med de långa fororna av uppfordrade båtsmän på färd från rendezvous-platserna till Karlskrona. Varje rusthållare hade nämligen skyldighet att på ort och ställe avlämna sin båtsman, och för längre ifrån inryckande, exempelvis smålänningarna, rekvirerades s. k. mass-skjuts. På bestämt klocklslag hade skjutsbönderna att möta vid anbefalld plats och därefter med två eller fyra båtsmän och motsvarande antal klädsäckar jaga vägen fram till nästa skjutshåll.
Den tid båtsmännen varit uppfordrade eller, som det hette, gjort ("legat på") tur har varit olika för olika kompanier. En särställning ha frälsehemmanens båtsmän intagit, i det de tjänstgjort vart tredje år, men då hela året, varför de också blivit kallade årstjänare. I övrigt har tjänstgöringstiden växlat mellan två och fyra månader årligen, och vanligtvis har inkallelsen skett sommartid. Att torpet därvid inte blev förstklassigt skött, även om rusthållaren ansvarade för det, säger sig självt, liksom att den hemvändande båtsmannens vinterförtjänst genom dagsverken aldrig kunde bli ekonomiskt lysande. Allt som allt erbjuder institutionen åtskilliga svagheter, för vilkas dåliga verkningar båtsmannen ofta ensam gjorts ansvarig, men trots detta äro likväl dessa båtsmansöden ett belägg för den svenska fattigdomens betydelse, glädje, ja varfor inte - rikedom.
Hemma var båtsmannen alltså torpare och dagsverkare, skräddare och skomakare eller kort och gott: alltingsmakare. Om stadsbåtsmännen har det ju också sagts, att en sådan karl kunde användas till allting utom till - amma.
Uppfordrad blev båtsmannen hastigt och lustigt sjöman, även om sjömanskapet vissa tider lämnat åtskilligt övrigt att önska. Så klagar Otto Henrik Nordenskjöld under tiden för flottans rustning före 1790 års ryska krig över att båtsmännen är obefarna, dvs utan sjövana, inte underligt förresten, då man tar i betraktande, att de ofta blevo sysselsatta med allt utom sitt egentliga yrke. De skulle annars enligt de gamla förordningarna "förnämligast bliva brukade vid förefallande sjöexpeditioner och Kronones skepps utredande, samt upp- och avtacklande", och det är denna bestämmelse, som över deras annars undanskymda liv gjutit en strimma av äventyr och storhet.
Några blekingska exempel må härpå anföras.
Redan 1715 rekommenderas en blekingebåtsman vid namn Göran Johansson Falk till erhållande av gratial, för det han varit kungens stalldräng i Turkiet. Åtskilliga andra omnämnas i såväl dansk som rysk fångenskap. Måns Dragon blev år 1715 såld till venetianarna men lyckades rymma, och det var väl hans livs stora bragd. Andra blevo dödskjutna, som termen löd, eller också svårt sårade. Åter andra förolyckades på ett eller annat sätt under utöovande av sitt krigiska yrke. Så var krono- och rotebåtsmannen vid 3. indelningskompaniet nr 20 Måns 01sson Hoppman med den gången, då örlogsskeppet Sofia Albertina år 1781 gick under med nästan hela sin besättning, 419 man och samtliga officerare. Båtsman Hoppman tillhörde de få räddade och "bland 28 andra av samma olyckliga besättning kom sjuk ombord å fregatten Jarramas den 16 sept i Vlissingen i Holland, där han beklagat sig genom 18 timmars hängande i ena armen vid ett stycke av vraket, blivit skadad i axeln", som det heter i hans ödmjuka memorial för erhållande av gratial. Ännu 1809 levde han i Karlskrona.
I Kungl. Amiralitetets Krigsmanshuskassas prydliga och välordnade akter liksom i de gamla mönsterrullorna och besättningslistorna i Flottans arkiv läser man om dessa växlande öden. Rent kvantitativt kan man kan man av de tjockaste bokbanden framleta olycksåren i flottans historia. Digra äro exempelvis akterna från 1788 och 1789 och många äro de ödmjuka böner, som övergivna änkor framlämna.
"Jag bönfaller aldra ödmjukast, at blifva benådad med gratial efter min k. man båtsmannen af 1. kompaniet i Blekingen n:r 377 Sven Nilsson Krok, som under nästlidet års sjöaction vid Hogland så blifvit dödad som Expeditions Commissarien Wolyns bifogade attest innehåller och efter hvilken jag är enka enligt herr Prosten Doktor Henschens närlagda bevis.
"Med djupaste vördnad
Eders Excellences samt
höglofl. Ammiralitets Collegie
underdån-ödmjukaste tjänarinna
Märta Jonasdotter."
Krok hade stupat ombord på örlogsskeppet Printz Gustaf, och i kraft av 1696 års reglemente torde änkan ha kommit i åtnjutande av en fem års pension om 2 riksdaler specie årligen.
Ungefär samtidigt skriver Nils Persson Stilling och klagar direktionen sin nöd. Han hade på skeppet Enigheten "gjort det vådeliga, svåra fall neder uti förrummet, att jag deraf under tiden är alldeles förvirrad och plågas af svåra ryckningar liksom jag af fallandesot vore besvärad".
Åren 1808 - 1809 bragte stora luckor i de tre blekingska båtsmanskompanierna, redan på 90-talet starkt decimerade, skam till sägandes inte minst genom talrika rymningar. Av de kvarvarande avledo på flottan eller på sjukhusen i Karlskrona till följd av blessyrer eller sjukdom icke mindre än 165 man, vilka samtliga namn givas i landshövdingeämbetets kungörelse av den 29 okt 1809, vari arvingarna uppmanas att viss dag infinna sig för att hämta eventuell kvarlåtenskap.
Hur själva tjänstgöringstiden, enkannerligen livet ombord gestaltat sig, är efteråt icke lätt att döma om, men i allmänhet synes det ha varit fyllt av möda. Efter en eller ett par exercisresor med övningarna vanligen förlagda till hamnarna, där man mera obesvärat kunde manövrera segel, stänger och kanoner, kom den bistra tillämpningen, ofta öga mot öga med rikets fiender. Natten igenom brann luntan på batteripannan, där en man hade vakten, två sutto ständigt i masten, en postade på backen, en på skansen och en vid fallrepstrappan.
Skaffningen är ägnad att förvåna en tid med dåliga magar. Enligt en spisordning Från mitten av 1700-talet åt man till sjöss ärter som huvudmål 7, säger och skriver sju, gånger i veckan. I dessa ärter blandades alltid lite havregryn, och sovlet härtill var stockfisk med senap, sill eller "saltgrönt flask". Till söndag middag gavs salt kött och pudding, vars ingredienser voro vetemjöl och njurtalg. Morgonskaffningen utgjordes fyra gånger i veckan av sill och tre gånger av smör, som då var en raritet. Kvällsvarden bestod alltid av korngrynsgröt och lite smör. Brodet "utlefverades til en hwars egit förwahr" för fem dagar åt gången. Dricka bjöds 1½ stop per dag och som extraförplägnad brännvin, varav besättningen ännu på 1870-talet erhöll 2 tum varje morgon. Tobak bestods också, och "då drickat tryter undfår hwart fatlag - om åtta man - i stället tobak 9/12 skålp om dagen". Dessutom utdelades vissa dagar vinättika att blanda i dricksvattnet, och övriga tiden betalades "kontant så mycket som vinättikan, kostade". Ännu för 10 år sedan levde dessa "drickspengar" kvar i flottans avlöningshandlingar, som en ersättninq för det ö1, som icke mer fick tjänas in natura.
Tiden har gått båtsmansinstitutionen förbi. Ännu 1851 då freatten Eugenie av fyrtio kanoner i september lämnade Karlskrona på sin världsomsegling voro skeppslistorna till 2/3-delar fyllda av båtsmansnamn. Vakantsättningen började sedermera 1872 och kommer att vara fullt genomförd 1931, då Blekings och Sveriges siste aktive båtsman, båtsmannen vid Blekinge 1. frälseroteringsbåtsmanskompani n:r 263 Sven August Wahlbom, går i pension och med honom CarlXI:s indelningsverk för flottan.
Men längs vägarna och inåt markerna skymta alltjämt de röda stugorna, av vilka många en gång timrats som båtsmanstorp. Deras djupaste värde går långt över det kulturhistoriska, ty i all sin ringhet vittna de om ett folk, som levat i förnöjsamhet och tålamod. Man får böja sig djupt för att komma in genom den låga dörren. Men mitt i fattigdomen reser sif ofta den vördnadsvärda gestalten av en åldring, som med genomträngande, spörjande och likväl milda blickar går den nya tid till mötes, som vi kalla vår.
Lätt är både att döma och berömma - svårare att leva som de gamle gjort.
Ur Blekingeboken 1926
|
|
