|
BLEKINGES FÖRSTA BÅTSMÄN.
Mikael Lejdeby
Wachtmeister ville ha sitt manskap nära Karlskrona. Därför tog han folk från avlägsna delar av riket. Dessa områden var ju inte hotade på samma sätt som det nyligen erövrade Blekinge. Det fanns framför allt två skäl till att förflytta båtsmän från det gamla Sverige till Blekinge: Det första var att befolknings-underlaget i Blekinge inte var tillräckligt stort för att besätta alla båtsmansplatser.
Det andra var det faktum att Blekinge endast tillhört Sverige i 17 år. Blekinges befolkning hade visat sig fientligt inställd till svenskarna. Gerillakrig mot Svenskarna hade förts på flera håll i Blekinge. Svenskarna litade inte på blekingarna, utan de ville ha pålitligt folk. Vad var inte bättre än att ta dem från avlägsna delar av riket. De kunde ju inte ha mycket gemensamt med blekingarnas danskvänlighet. Av 1363 båtsmän i Blekinge var endast 14 stycken från Blekinge.
Dessutom kunde rikets vinst bli trefaldig genom att:
1. Båtsmanstalet ökades när Blekinge roterades.
2. Den öde jorden i Norrland och Finland uppodlades genom att de som antog ödeshemman befriades från roteringen.
3. Socknarna i Norrland , Finland och städerna befriades från folk som inte kunde beredas utkomst. En nackdel måste ha varit att bönderna haft svårt att få tag på drängar, vilket i normala fall alltid varit svårt med i Norrland. Det var ständig brist på arbetskraft där. Istället för att ta drängplats, fanns det alltid nya hemman att uppodla.
I februari 1680 beordrades båtsmännen med familjer att så fort vattnet utanför Gävle var isfritt ge sig av ned till Karlskrona. Båtsmännen fick två månaders kost samt annat de hade rätt till. Båtsmännen i Västernorrland fick gå till fots den långa vägen ned till Gävle, varifrån de skulle skeppas över till Karlskrona. En sträcka på mellan 24 och 55 mil beroende på var någonstans i Västernorrland man var boende. Det var under vintern man fick gå till fots ned till Gävle. De måste ha frusit bra mycket under den vandringen.
Den 29 juli 1680 anlände dåvarande Löjtnant Anund Fägerman till Karlskrona med 511 båtsmän, 59 båtsmanshustrur och 64 barn. 15 båtsmän hade lämnats kvar i sina hem pga sjukdom, 8 båtsmän hade rymt på vägen och 2 båtsmän hade dött mellan februari och juli. Denna styrka var från landskapen Ångermanland, Medelpad, Hälsingland, Gästrikland och från flera städer i nämnda landskap.
Då antalet hemman i Blekinge var begränsat kunde denna avsevärda styrka inte uppsättas av jordägarna om anskaffningen av båtsmän inte skedde utan skatteminskning, vilket var fallet i andra delar av Sverige.
Istället indelades båtsmännen i rusthåll som fick skattebefrielse mot att de underhöll en båtsman. De hemman vars skatt var större än kostnaden för en båtsman, använde överskottet till att vara med och betala kostnaden för en båtsman för ett hemman vars skatt var mindre än båtsmanskostnaden. A1ltså en form av skatteutjämning. Båtsmanshållet i Blekinge organiserades på samma sätt som för kavalleriet, som har rusthåll med en eller flera hemman som mot skatteminskning håller med ryttare och häst samt utrustning.
Rusthållen skulle förse båtsmännen i Blekinge med en stuga och fähus, en liten täppa vid husen, tjänlig som kålgård, i lön 8 daler sm samt underhåll till ett värde av 36 daler sm (nedsattes 1687 till 27 daler sm och 1695 till 24 daler smt).
I södra Möre erhöll båtsmännen utöver vad de erhöll i Blekinge en åkerlycka och äng samt mulbete för två kor, vedbrand och gärdselfång, dessutom var rusthållaren skyldig att hjälpa till med jordbruket när båtsmannen var bortkommenderad.
Under den första uppbyggnadsperioden i Karlskrona rådde för personalen svåra färhållanden. Bostäderna var bristfälliga. Maten dålig och knapp. Båtsmännen hade också brist på skor och kläder. Avskräckande skildringar från Karlskrona spreds i landet och förstärkte motviljan att resa dit. P.g.a. upprepade rymningar var man tvungen att fram till 1685 hela tiden komplettera med nya båtsmän. Våren 1681 vägrade båtsmännen i Ådalen att följa med till Blekinge. Allmogen i Ådalen stod på deras sida. De ville ha sina båtsmän kvar i socknarna. Löjtnant Fägerman kunde verkställa uppfordringen först då han i sällskap med två gevaldiger och fyra profosser kunde förmå dem att följa med till Blekinge.
Då man efterskänkte straffet för rymning på villkor att de flyttade till Blekinge överfördes ett flertal till Blekinge under sommaren 1685. Även efter detta rymde båtsmän åter till hemorten. Den 24/8 1686 rymde 13 båtsmän från Ångermanland, då de efter en resa till Ångermanland inte infunnit sig vid återresan till Blekinge.
I artikeln Båtsmansinventeringen i Släkt-Eken nr 4 1993, skrevs det att den äldsta bevarade rullan är från 1724, vilket är helt felaktigt. Den äldsta rullan är en jordebok och mantals rulla från 1685. Den finns på krigsarkivet i Stockholm. Den är inte filmad och kan därför endast läsas på krigsarkivet. I den står namnen på båtsmännen socken för socken samt i de flesta fall deras avflyttningsort, socknen där de roterades.
Rullan heter Amiralitetskollegiet, Sjömilitiekontoret, jordebok och mantalsrulla 1685.
AVFLYTTNINGSORT FÖR BLEKINGES BÅTSMÄN VID GENERALMÖNSTRINGEN 1685:
Tabellen ovan är en omskrivning av Carl Hamnströms tabell, bilaga 6 i hans bok: Båtsmanshållet i Ångermanland och Medelpad, Sthlm 1972. För den som vill läsa mer så handlar kapitlet, vakanstiden 1681-1686, om förflyttningen till Blekinge. En mycket utmärkt bok som har fler intressanta bilagor bl.a. om Södra Möre, en tredjedel av båtsmännen där kom från Finland, de resterande var lokalbefolkning.
Jag har några förtydliganden att komma med angående tabellen ovan: Med städer menas städer i mellersta och södra Sverige. Vilka städer det är frågan om kan man få reda på genom C. Grills Svenska Indelningsverket 2, sid 82-86.
Med Finland menas hela kusten åtminstone upp till Uleåborg. Många av dem var säkert Finlandssvenskar eftersom de är boende i kustområdena. Namnen på båtsmännen som jag har sett tyder på att en stor del var finskspråkiga. Exakt hur stor del är svårt att säga, eftersom avflyttingsorten inte alltid kan säga om det är en svensktalande eller finsktalande person.
Slutsatser man kan dra av tabellen är att till Östra härad kom det i huvudsak norrlänningar, till Medelstads härad kom det i huvudsak Finnar, till Bräkne härad kom det i huvudsak Finnar och stadsbor samt till Listers härad kom det i huvudsak Gästrikar och stadsbor.
|
|
|
