John Browns berättelse

    Som den har berättats av Ben Brown, först skriven på svenska – en berättelse om de vedermödor de svenska immigranterna kunde få genomlida under 1850 – 1860-talen
Översatt till engelska av Clifford R. Anderson. (Åter översatt till svenska av Eva Cumner)

    Historien berättas av Ben Brown om hans far, Bengt Åkesson (John Brown). Läsaren må förstå att det hela verkar berättas i tredje person.



    Det var en vacker dag i slutet av juni 1854. Ett antal människor klädda i sina söndagskläder hade samlats i ett litet hus i Mjällby församling, Sverige, och förbipasserande i närheten undrade vad som försiggick i huset! Bengt Åkesson bodde där med sin hustru och tre barn.

    (Bengt hade, i juni 1853 just kommit hem från sin världsomsegling af jordklotet vid 25 års ålder. Bengt och hans hustru Bengta måste ha varit gifta och fått barn innan resan.)

    Han var sjöman i Kungliga Flottan och hade just kommit hem. Mådde alla bra därhemma? Kanske de ville höra honom berätta något från sin resa till fjärran länder. Han hade ju varit överallt! Han hade ju varit med på Kungliga Flottans allra första världsomsegling som lämnade Sverige 1847. Han hade otvivelaktigt sett en hel del! För de hade rest till välkända länder, och besökt nästan varje hamn.

    Se, där kommer det mer folk! Kanske han också tänker gå till det lilla huset. (Det var tydligen en uppståndelse; folk drogs dit och var nyfikna på att få höra vad Bengt Åkesson hade att berätta.) Nu får vi reda på varför folket har samlats! Det är tydligen han svåger Peter Bengtsson. ”God dag herr Bengtsson, vart ska ni ta vägen så välklädd som om ni skulle gå i kyrkan?


Mjällby kyrka [okänd fotograf]


    ”Oh, jag ska bara gå till min syster och svåger Åkesson. De ska emigrera till Nord-Amerika, och jag vill prata med dem och säga farväl för man vet aldrig om vi någonsin ses igen. Och varför ska de nu, de som har det så bra, åka till indianerna i norra Amerika! Han har det bra, som bara har varit ute på sjön och tjänat pengar och fått se hela världen! De förstår inte hur bra de har det! Men vi vet hur det egentligen är, vi som har fått slita ut oss med jorden och endast få 25 kr om året. Ja vi har gud och kläder som det är.”

    (Svåger Bengtsson, som var lite avundsjuk på Bengt, var förmodligen bonde, med tanke på hans kommentar om ”slita ut oss med jorden” – och så är det med bönder än idag.)

    Ja, det är sant att han hade det bra och hade tjänat ihop lite pengar, för han har alltid varit försiktig med sina pengar och har kunnat spara det andra spenderat på tobak och sprit för han nyttjade varken det ena eller det andra. Många har haft samma lön som han, men de har tuggat, rökt och supit, så att när det var avlöningsdags står de redan i skuld för mer än de har tjänat. Och så har han tjänat extra slantar för han har hjälpt till hos Doktorn när andra har ätit och spelat kort på sina lediga stunder. Han spelade inte kort. Och när han hade en ledig stund, var han hos doktorn och hjälpte honom med varjehanda sysslor.


Eugenie i Magellans sund - Jacob Hägg


    När han seglade runt jorden kunde han få sitta och fånga flugor och skalbaggar och sätta fast dem med nålar i en låda så att alla satt för sig själv. På det sättet blev de konserverade. Också paddor, grodor, ormar och många andra insekter o.s.v., bevarade de i flaskor med sprit. Men andra djur flådde de och stoppade upp deras huvuden med bomull och andra saker. Så visst hade han fått arbeta för sin lön. Ja, men vi tycker han har det så bra här, han kan inte få det bättre i Amerika. Jo, fast som fattig arbetare kan du inte förbättra din situation här. Men de som åker till Amerika kan få stora stycken gott land och odla säd och skaffa boskap som storgodsägare kan här. Marken får de för ingenting, de måste bara vara villiga att bygga och bo där och arbeta för att förbättra marken. Men här i Sverige har en vanlig arbetare med familj inga andra utsikter än att förbli en fattig person.

Capsus luteiceps Oriterus hahni Nysius simulans Pentatoma fraterna Salda luctuosa Miris scenicus Anisoscelis impicta Arma sordida
 


    Hamnarna som Eugenie anlöpte under jordomseglingen är klickbara på den stora kartan och de är länkade till Google Maps:


Eugenie-expeditionen 1851-1853


    Kanske herr Bengtsson ville åka dit han också? Det är möjligt men inte just nu: ”Jag väntar tills min svåger kommer dit och har haft tid att se sig omkring. Han har lovat att skriva och berätta hur det är. Men nu ska jag gå och prata med honom.”

    Som tidigare nämndes, hade många kommit för att säga farväl till Åkessons och önska dem en bra resa.

    Vi väntade länge, flera månader innan Bengt Åkesson skrev och Peter Bengtsson fick något brev. Men det kom till slut! Och då skrev han så här:

    Bengt Åkessons brev till Peter Bengtsson

    Kära svåger och släktingar. Vi är nu i New York. Vi har alla hälsan och mår bra.

    Men sjöresan tog mycket lång tid och var fylld av vedermödor. Motgången mötte oss redan när vi kom till hamnen! Fartyget vi skulle ha rest med, och till vilket fartyg jag hade köpt biljetter, fanns inte där vid utsatt tid. De sa att han (tydligen fartygets kapten) hade råkat in i stark motvind och stormväder, så han var försenad, och i bästa fall skulle de ha skeppet färdigt för avsegling om två veckor! Här stod vi nu utan någonstans att bo eller någonstans att gå, och långt från släkt och vänner. Det fanns inte så många övernattningsmöjligheter!

    Men de sa till oss på kontoret att det fanns ett annat fartyg som var redo för avfärd och om vi så önskade, kunde vi få åka med den båten för den var också destinerad till New York, samma hamn som vi hade tänkt åka till. Men nu gällde det att bestämma sig genast, och vad kan den fattige göra annat än att ta emot det han får, eller snarare det som erbjuds honom! Så vi bestämde oss för att åka med den båten, fast vi visste inte vad för sorts båt det egentligen var innan vi hade gått ombord och då fanns redan vårt bagage i lastutrymmet. Båten var stor och såg bra ut på utsidan. Men insidan var inte så bra. Den var byggd för all sorts frakt; även hästar och andra djur fanns ombord. Här fanns väggfasta sängar, flera ovanför varandra och många familjer i varje rum.


Liverpool 1850


    Så snart vi kom ut till sjöss gungade båten och några blev sjösjuka, och senare när vi kom ut på Nordsjön blev det ännu värre. Vi förlitade oss på att om och när vi kommit förbi Nordsjön skulle det bli bättre. Nordsjön har alltid betytt ostadigt väder för all som korsar den. Det värsta var att det var så många personer i samma rum så man smittade lätt ner varandra; och det resulterade i en outhärdlig stank! Och smuts på golvet (spyor m.m.). Några försökte hålla rent, men det var nästan omöjligt!

    Men vi hade inte sett det värsta än, för när vi lämnade England och hade seglat några dagar kom vi in i en riktig orkan som varade i flera dagar! Och ingen trodde de skulle komma fram med livet i behåll! Och hade de varit sjösjuka på Nordsjön så blev det ännu värre nu, man kunde varken höra eller se på grund av stormens rytande. Fartyget kom naturligtvis ur kurs. Allt fartygsbesättningen kunde göra var att försöka styra fartyget mot vågorna annars kunde det ha vält om vågorna fått överhanden. Fartyget lutade än hit, än dit! Ibland låg det högt uppe på vågorna och sen kunde det dyka ner mot djupet igen! Det lät som om hela fartyget skulle gå sönder! Och det hände ibland att när folk låg i sina sängar att de blev utslängda ur dem! Det var ett gråtande, klagande och gnyende vart än man såg.

    När stormen var som värst och passagerarna hade givit upp hoppet om att komma fram helbrägda, var det ingen idé att tala med dem eller försöka trösta dem – de skulle aldrig ha lyssnat. Jag hade ju varit med om sådana stormar under mina nio år till sjöss.

    Om vi kommer ut på öppen sjö och inte går på grund eller på något rev, så är det inte så farligt, sa jag till dem. Men det är inte så lätt för de som aldrig varit med om något liknande förut, när stormen ryter och ylar, och fartyget knakar och det gnisslar från alla dess fogar.

    Vad jag vill ha sagt är att det inte är lätt att behålla tilliten i sådana omständigheter. Men då gick jag upp i stormasten och bad kaptenen och de andra befälen att de skulle gå ner och be så många som möjligt att komma upp och se var Bengt Åkesson var och vad han höll på med. Ganska många kom upp. Där satt jag och sjöng. Detta hade bättre effekt än om man hade försökt prata med dem. Många tänkte att om det inte var värre än så att jag kunde gå upp där och sjunga, då skulle inte vi, som var därnere i båten där stormen inte kunde nå oss, oroa oss.

    Men en gång under stormen mörkaste ögonblick, kunde det ha gått galet! Det var ett annat fartyg som hamnat i samma förskräckliga storm, och deras stormast hade försvunnit i vinden och vågorna, hur mycket mer som hade gått sönder är svårt att säga. Inga människor syntes till på fartyget och inga ljus. På grund av stormen och mörkret kunde vi inte se, fast vi var så nära varandra.

    Men vi hade en bra besättning; Kapten och styrman skötte sina jobb med heder! Och resten av besättningen förtjänar också beröm. Och framför allt, var vi tacksamma för att Gud höll sin vakande hand över oss så att vi kunde rida ut stormen. För de som inte vet hur man hanterar och styr ett fartyg i en sådan storm, blir snart de stora vågornas offer och försvinner!

    Men som jag sa, vi hade en bra besättning och de klarade ut det hela. Just som vi passerade det hjälplösa vraket skrapade något mot sidan av vår båt. Under hela resan över oceanen hade vi mera motvind än medvind och detta är orsaken till att det tog så lång tid med överresan. Tre dog på havet: Ett barn och två vuxna. De fick sina gravar i Atlanten. Många var trötta och utmattade efter den långa och arbetsamma resan; man kan knappast förstå det om man inte varit med själv.

    Men nu är vi här, och det bästa är att vi har hälsan. Vi har hyrt ett litet hus med tre rum. Det är inte så fint, men får duga för tillfället. Jag har redan tagit hyra som sjöman här, och vi seglar endast till näraliggande hamnar. Det värsta är att man inte kan landets språk, men det ska nog gå bra att lära sig.

    Nu måste jag sluta för den här gången. Jag skriver snart igen, och då ska jag berätta mer om det här landet och hur det är att leva här.

    Skrivet av din svåger

    Bengt Åkesson New York


New York


    På våren 1860 finner vi både Bengt Åkesson (Nu med ett annat namn som sjömännen gav honom; de tyckte hans eget namn var svårt att uttala, så de gav honom namnet John Brown) och Peter Ben(gts)son, tillsammans med några andra familjer som gjorde sig redo för avresa. De var alla svenskar, och har varit här en kort tid. De flesta är vanliga arbetare som har försökt skapa ett hem åt sig här i Batavia, Illinois, men har snart insett att de behöver söka sig någon annanstans med bättre möjligheter för dem alla, för här i Batavia går det inte. Mr Brown, som vi nu får kalla den bålde sjömannen Åkesson, hade arbetat i skogen och huggit ved för 35 cent per vedmått för att försöka föda och klä sig själv och sin familj. Och likadant var det för de andra som arbetade och kanske kunde tjäna 50 cent om dagen som bäst.

    Mr Benson arrenderade en liten farm, för han var bonde från det gamla landet och tänkte så förbli i det här landet. Han gjorde allt arbete och betalde alla utgifterna och fick igen en tredjedel av värdet. Det var minst sagt dåligt betalt! Så de började fundera på att fara till Minnesota och bli nybyggare och arbeta åt sig själva.

    Driften att äga sin egen bit jord var djupt rotad, och nu ser vi dessa flitiga, hårt arbetande svenska familjer göra sig redo för den långa och tröttsamma resan. De hade skaffat sig var sin vagn med ett par oxar. Vagnarna var täckt med tyg och inredda så man kunde sova i dem. Men en vagn var till för matlagning till hela gruppen som bestod av sju familjer.



    Betänk det långa avståndet, över 500 amerikanska mil (ca 800 km), praktiskt taget utan vägar, och det med saktfärdiga oxar. Ibland genom myrmarker eller våta av vårregnet, trasiga vagnar nere med hjulen i leran! Ganska ofta fick de hjälpa varandra när någon vagn fastnat. Och sen uppför branta kullar och stenig mark. På dagen var det flugor och sol som plågade folk och fä. På natten var det mygg och andra kryp. Även kalla nätter och ibland svåra regnstormar.

    Kanske du käre läsare tänker att det skulle varit intressant att ha följt med oss på denna resa. Otvivelaktigt finns det sådana naturälskare; men dessa ärliga och rätt-tänkande nybyggare letade inte efter äventyr, endast en plats där de kunde slå sig ner och bo.

    Som tidigare sagts, hade de förberett sig för denna resa så gott de kunnat. John Brown blev utsedd till ledare för han var den som rest mest och hade träffat alla sorters människor; han kunde också prata engelska. De var nu redo de sista dagarna i april. Här och där låg det lite snö kvar där det hade varit höga drivor, och på grund av de höga träden i skogen kunde inte solen nå snön med sina strålar. Det var ännu tjäle i marken på många ställen, särskilt i de lägre liggande områdena; och detta var de medvetna om eftersom låglandets kletiga lera i Illinois när det är vått, är inte bara klibbigt, men det fastnar på vagnshjulen i stora klumpar. Sedan är den nästan bottenlös om en person skulle råka hamna i den! Det var i sanning inte lätt att ta sig bort från det.

    Men nu var de redo; allt de skulle ha med sig på resan var lastat. Det kändes som en paradox för de äldre, för de hade lämnat sina hem där de föddes och växte upp och där de hade många goda vänner och bekanta. De lämnade allt för att försöka få det bättre; men än hade de inte sett någon förbättring, snarare motsatsen! Lidande och ofruktbar resa, först över Atlanten med utståndna vedermödor i flera månader; och när de till slut kom över visste de inget om människorna där eller landet (det var inga välkomnande ansikten de fick se) och senare när de börjat känna sig hemma på en plats flyttade de igen till en ny plats. De fick börja om igen. Och nu stod de för tredje gången redo att verkligen bege sig ut i vildmarken. Det är inte konstigt att de då kände oro i sina hjärtan och fick tårar i ögonen! Men som jag sa, nu var de redo att ge sig av. Alla vagnarna rullade iväg med ca 30 fot mellan varje vagn, så startade de sin resa ut till Västern.


Illinois


    Det såg verkligen storslaget ut, när de for iväg den ena vagnen efter den andra med sina ljusa kapell som sken i solljuset; de syntes på långt håll.

    Ljudet från vagnshjulen var det enda som hördes förutom tjattrandet från de större barnen som tyckte det var spännande; det var något nytt! Nu skulle de åka istället för att arbeta och läsa; tänk så spännande! Men den glädjen varade inte många dagar! Nu frågade de istället mer än en gång om dagen: ”Är vi framme snart?” Det var i sanning tröttsamt för både ung som gammal.

    Till att börja med åkte vi västerut tills vi passerade Illinois-floden, men efter det åkte vi mot nordväst. Men det finns många berg och krökar på vägen. Sen var det en stor bit sankmark vi fick åka runt. Sen en sjö; alla åar som rann in i floden Mississippi. Och vid denna tid på året är det mycket högt vattenstånd. Vägarna eller stigarna om man kalla dem det, var dåliga och knappast en kilometer som var rak. Och ju längre åt väster vi kom, desto sämre blev vägarna. Det kunde regna i flera dagar. På jämna landstycken rann inte vattnet undan och även i skogen var det blött.

    Men som dagarna blev längre och vattnet i kärren och på låglandet blev varmt, kom myggen fram och det blev svårt både för djur och människor; det kan knappast beskrivas med ord! I öppet landskap var det tolerabelt när solen värmde. Men i skogen var det olidligt både dag och natt! Man kunde knappt andas! De flög in i munnen, näsan och ögonen. Det fanns ingenstans att gömma sig för dem! Vi fick ha en stor kvist med löv i ena handen och svänga den runt huvudet och över allt vi hade; det var ingen lättnad vare sig på dagen eller natten! I vissa områden såg det ut som moln av myggor! Så denna resa var inte så rolig! De var framme i alla väder. Och då ska ni veta att det tog tre månader innan vi kom dit vi skulle!

    När de först kom till New Ulm stannade de där i några dagar för att vila och för att leta efter en bra landbit. Det var en som följde med ut och visade dem var de kunde skaffa land och de flesta i sällskapet (svenskar) blev kvar där. Peter Benson slog sig ner på en ”80” för det var allt de behövde som nybygge. Detta låg ca 8 miles väster om New Ulm (Minnesota).

    Men John Brown fortsatte åt väster tills han kom till en plats som kallades Greenleaf. Här skaffade han ett 80 ha stort nybygge. Det var en väldigt vacker plats intill Crow River. Här byggde han ett litet hus med halmtak och en liten lada. (John Brown for faktiskt norrut för att komma till Greenleaf/Hutchinson-området. Tim Browns anm.)

    Nu var alla pengarna slut. Han hade faktiskt bara 50 cent och för de pengarna köpte han mjöl och salt. Sen tog han jobb hos andra. Det var mitt i höskörden och han fick jobb hos en granne som bodde ca 4 miles bort. Det var tur för John Brown att han hade sina oxar och kärran för det var det inte många som hade, och det fanns förvånansvärt få vagnar, så han fick många jobb med sina oxar, först i höskörden, sedan vid höstskörden och med plöjning. Senare på hösten drog han stockar från skogen, så när vintern kom hade han ordnat det rätt bra, och de gladdes åt det de hade i sitt hem.


Log cabin - Minnesota


    Nu kunde de för första gången fira jul på i sitt eget hem. Så han gick till den lilla handelsbyn Hutchinson, Minnesota för att handla något att glädja familjen med eftersom det var julafton. Det blev sent innan han kom hem den kvällen, så familjen därhemma hade börjat göra sig redo för att gå och lägga sig.

    Men de hade en katt som tyckte om att gömma sig under sängen. För att kunna se om katten fanns under sängen, tog äldste pojken ett ljus för att lysa med, men kom för nära halmmadrassen och den började brinna. Allt Mrs Brown kunde rädda var först barnen och lite sängkläder. Det som gjorde det hela besvärligt var att det inte var någon riktig madrass, utan halm som låg på snören som var uppspända kors och tvärs. Detta var bra att sova på, eftersom halmen fick luft. Elden spred sig fort, det blev inte tid att rädda något mer. Vad mera var så var taket gjort av halm så på två minuter var hela stugan övertänd. Mor Brown försökte att gå in i huset, men hade hon kommit in hade hon brunnit inne! Geväret hängde på väggen och det var laddat och just som hon skulle försöka gå in gick geväret av och kulan for nära hennes ansikte! Hade hon befunnit sig några tum längre fram skulle kulan ha träffat henne! Och hur i herrans namn det skulle gått med barnen då, vete gudarna! De skulle förmodligen ha frusit ihjäl. Den ene pojken, Per var sex år och den andre 10 år. Det var dock tur i oturen att inget liv släcktes, om inte katten, som var orsaken till olyckan, kom undan.

    Men nu fanns det inte tid för någon längre betänketid för Mrs Brown om hur hon skulle kunna rädda sina barns liv där de låg i snön och frös. Det var minst 4 miles till närmsta granne, och tre av barnen måste bäras eftersom det inte fanns vägar, och snötäcket låg förfärligt tjockt. Nästan omöjligt för henne i en sådan situation.

    Hon gjorde det enda hon kunde göra. Hon tog ut oxarna från stallet och vi alla fick tillbringa natten i oxstallet. Det var vår första julafton i Minnesota! De hade glatts åt att de hade ett eget hem där de skulle kunna fira en glad jul, och nu hade glädjen förbytts i sorg och tårar.

    När Mr Brown kom hem såg han att hans lilla hus hade brunnit ner och ingen verkade finnas kvar på gården! Det första han undrade över var vart hans familj hade tagit vägen? Hade de blivit lågornas rov? Han var redo att springa in i elden för att leta då han hörde ljud från oxarna, och när han tittade upp såg han oxarna i snön och de ville in. Nu kunde han dra en suck av lättnad; Han förstod nu varför oxarna var ute! Det tog honom inte lång stund att springa fram till stallet och härinne fann han sin familj som satt hopkrupna tillsammans. I oxstallet grät de först så de knappt kunde tala. Han kunde inte annat än dela deras situation. Detta var deras första julfirande här i Minnesota år 1860.

    Tidigt på juldagsmorgonen finner vi John Brown på väg till en farmare som bodde några miles västerut, som han hade blivit bekant med och som han också hade arbetat hos förliden sommar. Under den svåra situation de hade råkat i, vände John Brown sig till denne farmare och frågade om det var möjligt att få husrum där tills han hade funnit ett annat ställe, och det fick de.

    När hans familj var på plats hos farmaren, gick han till Hutchinson och träffade där en man som hade en gård med hus på, men han bodde i byn. Brown arrenderade huset på 1 år och så flyttade de dit. Dessa nybyggare bodde i byn, och om man skulle beskriva dem var de allt utom varma och gästfria; de bodde mer eller mindre i en backstuga, med pålar framtill och halmtak och jordgolv. Här försökte de nu leva så gott de kunde. Men det var nu mitt i smällkalla vintern med 10-12 miles till närmaste skog, och han måste försöka hitta ved till brasan, och det många gånger med fara för sitt eget liv. De bodde där tills våren 1862 när de bestämde sig för att överge präriejordbruket och flytta dit där de kunde hitta nog med brandved, för den senaste vintern hade varit ovanligt rik på snöstormar …

    En gång höll Mr Brown på att få sätta livet till när han gav sig av för att skaffa ved. Det var morgon när han gick hemifrån, men på eftermiddagen ändrades vädret precis när han kom till skogen. Han åt sin lunch och började hugga lite ved när det plötsligt började blåsa och snöa; på en kort stund blev det som skymning! Då förstod han att nu var det en redig snöstorm på väg. Han tog med sig så mycket han kunde bära och gick. Men när han var halvvägs hemma blev det omöjligt att se något. Han kunde inte ens öppna ögonen på grund av den piskande snön; den slog mot hans ansikte och ögon och det var så skarpt som nålar. Och vinden blåste rakt genom kläderna så hela hans kropp stelnade till. Han visste inte riktigt var han var! Då beslöt han att låta oxarna gå dit de ville och han själv följde med efter släden och höll sig fast i den. Ibland åkte han. Det som räddade honom var en filt som han hade med sig. Den virade han runt sig ...

    Det var sent när han kom hem. Men då sa han att han hade fått nog av prärieliv. Så på våren flyttade de till skogen i ett område som kallades Moores Prairie! Detta var den 14 maj 1862, när han på vägen dit kom i kontakt med två andra svenska familjer. De hade haft samma erfarenheter av prärielivet. De bestämde att de ville bo där det fanns gott om ved och också timmer att bygga med. Och det är sant att skogen är den fattiges rock. Denna trakt var begåvad med många stora lövträd av olika slag. Här slog sig alla tre familjerna ner och de var de första svenskarna i området.

    Men nu mötte de andra problem. Indianerna hade börjat krig mot de vita. Deras sätt att strida betydde att alla vita skulle dödas, små och stora; de plågade sina offer på de grymmaste sätt. De kunde spika fast barnen mot väggarna; de skar bröstan av kvinnorna; de band männen vid träd; indianerna roade sig med att kasta knivar och tomahawker för att se hur nära de kunde kasta utan att döda dem! När de nästan var färdiga kunde de bränna honom levande. Sådana hemska nyheter nådde de tre familjerna. Förutom de tre, fanns också fyra andra familjer, nämligen familjerna Dustin, Wood, Moors och Griffet. De bodde alla inom sex miles. Dustin var deras närmaste granne, endast en halv mile mellan dem.

    När John Brown bodde på prärien kom det ofta indianer på besök och de var vänliga då. De hade inga problem med dem. Indianerna hade hudar och olika slags skinn som de ville sälja eller byta med. Fast Brown handlade aldrig med dem. Men det var när deras granne Dustin hade handlat med dem som indianerna fick ett horn i sidan till Dustin.

    Men som redan sagts, kunskapen var känd att rödskinnen var på stridsmarsch där inga vita sparades; också att de brände ner de vitas hus och slaktade deras boskap. Det var de sista dagarna i augusti, och nu måste de fly för livet! Man fick inte förlora någon tid! Det blev till att sätta oxarna för kärran och ta med det lilla vi hann i brådskan och fly. De hade ungefär 40 miles att köra till en plats där man var säker på ett litet ställe som heter Rockford. Den platsen låg precis bredvid floden Crow. Där fanns en kvarn, en saloon, två eller tre butiker, en fotoateljé, några bostadshus. Här hade regeringen också några soldater och ett slags fort. Fortet var helt enkelt några plankor på höjden, med öppningar genom vilka de kunde skjuta om indianerna skulle försöka attackera oss; faktiskt ett skyddsvärn. Denna plats, vad man än kunde kalla den, låg på västra sidan av floden Crow i ett litet område, endast stort nog för de som bodde där. Egentligen är det väl inte rätt att berätta så mycket om dessa soldater, för de var ganska råa och opolerade. Deras nästa (här är ursprungstexten oläslig) – från arla till särla. Men tack och lov så såg vi inte till några indianer och våra liv sparades och vi hade fred. Och i slutat av sommaren återvände vi hem igen. Sen hörde vi inget mer om saken förrän året efter. Då kom de igen vid ungefär samma tid som året innan.


Soldater från Chicago


    Det var en mörk, stormig och regnig natt. Ett förfärligt åskväder med blixtar; oupphörligt mullrande! Vid midnatt kom så en man vid namn Jo Lane; en stor råbarkad irländare och väckte Mrs Brown. Mr Brown var inte hemma för han hade blivit inkallad, för vi vita var inblandade i ett inbördeskrig mellan nord och sydstaterna 1861-1865 och Brown hade blivit inkallad till nordstaternas armé. Så nu var Mrs Brown ensam hemma med barnen när denne Jo Lane kom och sa till henne att genast stiga upp, ingen tid att förlora, för indianerna hade redan dödat deras granne Dustin, som bodde endast en halv mile bort.

    Så – ingen tid att förlora! Kasta på sig och barnen lite kläder och ut i regnet och stormen. Nu fick de gå fem miles i det vädret, inga vägar, bara krokiga stigar genom stora skogar. Det var beckmörkt, endast när det blixtrade kunde de se. De blev förblindade. Och hela tiden rädda att indianerna skulle attackera dem när som helst.

    Kära läsare: Kan ni fatta och inse dessa människors lidande; både kroppsligt och mentalt, men de snubblade vidare mot den förutbestämda samlingsplatsen. Och nu kunde barnen och kvinnan rädda sig och kom till Rockford för 2:a gången.

    Och nu fick de mer utförlig information vad gällde Dustins familj, som hade råkat ut för indianerna. Det hade berättats att han hade bedragit indianerna och nu kom de för att hämnas på honom. Hans hustru och styvmor dödades. Dustin hade fått information om indianerna dagen innan vi andra. Då tog han med sig sin familj och lite kläder, mat, etc. i vagnen och stack. MEN HAN SA INGET TILL OSS GRANNAR OM DETTA! Faktiskt var det så att vägen som fanns, ledde från den ena till den nästa av nybyggarna, så han kunde ha varnat alla de andra, men det gjorde han inte! Ingen vet varför. Men han stack iväg dagen innan oss och kom så långt som till Smith Lake. Där på södra sidan av sjön en bit in i skogen, blev han överfallen av indianerna och skjuten med en pil i halsen innan han fick tid att ta fram sitt gevär, vilket han dumt nog hade lagt längst nere i vagnslådan. Hans hustru fick en pil genom hjärtat och föll död ner över sin äldsta flicka som var omkring fyra år. Den yngsta flickan lyfte de ner och lät henne gå. De genomborrade den gamla damen med en pil, men hon levde länge nog för att kunna berätta vad som hänt.

    När nu hans grannar kom till platsen där allt han hade haft med sig (?) där i vagnen. Men de resande (grannar) som kommit före oss hade tagit hand om både döda och levande. Pilen drogs ur från ryggen på den gamla damen, men hon dog strax efteråt.



    Familjen Brown och de andra kom till Rockford. Denna gång behövde de inte stanna så länge som förra gången. Det kom glädjande nyheter att indiankriget var över! Little Crow, indianhövdingen var skjuten och hans son hade tagits tillfånga! Det verkar nästan som om Little Crow tillsammans med några andra indianer var de som dödade Dustins, och att de nu var på väg till sin stam någonstans mot sydväst inte så långt från Mr Browns hem, där hövdingen Little Crow sköts.

    Det var en viss Lamson som gick med sin son på vägen, båda var beväpnade. Där de gick på den krokiga vägen med träd på bägge sidorna, kunde ingen se den andre förrän de stod där mitt för varandra. Little Crow och Lamson var alerta och redo att skjuta OCH NÄR DE MÖTTES SKÖT DE OCH BÅDA FÖLL! Lamson med en kula genom låret, men Little Crow med en kula genom sitt hjärta. Lamson föll in bakom en stor ek som fanns vid hans sida.

    Lamsons son sprang över på andra sidan vägen och in i skogen. Han såg sin far ligga, men han visste inte hur allvarlig situationen var. Han vågade inte gå tillbaka över vägen, men istället sprang han genom skogen hela vägen till Hutchinson, och berättade där var indianerna fanns och att de hade skjutit hans far! Omkring 50 personer ställde upp, inkluderande soldaterna, som klev upp på hästarna och red iväg till platsen där Lamson fanns.

    Under tiden hade Lamson försökt ladda sitt gevär, skadad som han var, ovetande om när ett rödskinn skulle kunna komma och ta hans skalp! Lamson tog sig inte tid att mäta upp krutet, utan hällde krut från sitt kruthorn in i gevärspipan, så det blev mer än han hade tänkt sig. Så när han skulle stoppa i kulan, upptäckte han att han hade för mycket krut i gevärspipan. Så han vågade inte skjuta, eftersom det kunde ha sprängt pipan och dessutom skulle det vara livsfarligt för den som sköt. Detta förstod Lamson, så han vågade inte skjuta. Annars skulle han ha skjutit Little Crows son, för hans son hade också sprungit in i skogen och gömt sig när hans far föll.

    När Little Crows son inte kunde se eller höra någon av de han hade mött, tog han för givet att de vita hade försvunnit. Då gick han fram till sin fallne och döde far. Det var rörande att se hur han sörjde över sin fader, som han grät över honom! Han grävde en grav och begravde honom i sin filt vid sidan av vägen. Han lade även alla hans vapen hos honom i graven, täckte över och tog farväl. Han tog sedan deras hästar och red iväg.

    När gruppen kom från Hutchinson för att leta efter Lamson, fann de att Lamson hade förbundit sitt sår så gott han kunnat, och hade börjat krypa på sina händer och ett knä, antagande att han kanske skulle behöva ta sig på det viset de åtta miles som återstod till Hutchinson. Det skulle ha blivit en smärtsam resa! Men dessa pionjärer var vana vid lidande och stod nästan ut med vad som helst! Men nu behövde han inte krypa längre! Halva styrkan av de som kom för att leta efter honom, tog honom till Hutchinson och där fick han läkarvård. Den andra halvan satte efter Little Crows son, men de kom inte ifatt honom förrän de kom till Devils Lake där de fann honom sovande och tog honom tillfånga.



    (OBS; följande är lite av en repetition av det som redan berättats, men jag översätter detta som också är skrivet av Benjamin Brown – CRA)

    Det finns de som har skrivit och återgett uppgifter (eller kommentarer) om indiankrigen runt 1862 och 1863. Men de har haft fel i en del uttalanden som gjorts, så som vissa saker om familjen Dustin. De var fem. Mr och Mrs Dustin och hans svärmor och två små flickor. Vi var grannar med dem och kände dem ganska väl. Vi visste bestämt när de packade ihop sina saker och for iväg för att försöka fly från indianerna. Och att de blev upphunna och dödade den eftermiddagen samma dag de lämnade hemmet. Att Mr Dustin hade skjutits i halsen med en pil, och att Mrs Dustin fick en pil genom sitt hjärta och dog omedelbart, och när hon föll, så föll hon så att hennes kjol dolde den äldsta av hennes två flickor. Den äldre kvinnan sköts med en pil som gick igenom henne så att spetsen stack ut genom hennes rygg. Men hon levde länge nog för att kunna berätta om hela den otäcka upplevelsen!

    När Mrs Brown med resten av deras lilla koloni, kom förbi där dagen efter fann de Dustins sängkläder och andra tillhörigheter strödda omkring på marken. Men människorna hade förts iväg av de som hittat dem, och förda till ett farmhus som fanns lite längre fram längs med vägen. Det huset hade funnits där i över 25 år. Dustins flickor kom senare när de var vuxna och hälsade på hos Brown och tittade på sitt gamla hem innan de sålde det. Efter det vet jag inte vad som hänt dem eller vart de tog vägen.

    Vad jag skrivit om Lamson och hans son, och även om Little Crow och hans son är sant. Där andra författare har fått sin information vet jag inte: Men jag som skrivit detta var med där och fick fly från indianerna både 1862 och 1863. Jag skriver detta för att läsaren skall veta den faktiska sanningen och omständigheterna.

    När Little Crows son, efter det han begravt sin far, tog hästarna, verkar det som att han flydde för livet, för han stannade inte förrän han kom till Devils Lake. Hungrig och trött lade han sig ner och sov. Och de från Hutchinson som förföljde honom fann honom där och tog honom tillfånga. Han satt fången i flera år men frigavs inte förrän efter de stora världskrigen. (OBS: Utan tvekan menar han några år efter inbördeskriget) Men när Little Crow var död, var indiankrigen över. Då kunde så många som ville, av de första nybyggarna, återvända till sina hem. Många hus och hem hade bränts ner; boskap slaktats och burits iväg, men i vår lilla koloni var allt ostört. Allt var som när vi lämnade det. Och nu kunde vi leva i frid och ro.

    Som tidigare sagts, var Brown inkallad och fick delta i stridigheterna tillsammans med många andra Minnesotainnevånare mot sydstaterna. Men han kom inte längre än till St Paul, Minnesota och kom snart hem igen.

    Området där de tre svenska familjerna slog sig ner kallades Moores Prairie. Och hade fått sitt namn från Mr Moores, som först bodde här. Där fanns stora prärieområden där han slog sig ner. Så det kallades Moores Prairie; ett fruktsamt område med stora skogar; vackra sjöar med alla sorts fiskar; skogen full med vilda djur; hjortar och björn. Alla slags fåglar. Men det som snart behövdes var en såg. Nåväl, de gick in i skogen och sågade ner fina raka träd och sågade upp dem i tjocka plankor, sågade till dem och fick så sitt golv.

    Snart kom emigranter från världens alla hörn, och Mr Browns hem var alltid öppet för dem. Hemmet var litet, men emellanåt bodde där tre olika familjer; de kunde sova på golvet, mest på den ena sidan. Men vad då! De hade tak över huvudet. Och så snart som de hade fått tag i en egen bit land och ett hus så flyttade de dit, och andra kom i deras ställe; ingen blev nekad eller utkörd; för de hade själva fått utstå så mycket utan någon plats att bo. De tog aldrig något betalt från de människor som bodde hos dem. Och nu lämnar jag John Brown och Mrs Brown vilandes på Stockholm Church gravplats.







    Men nu skall vi se hur det gick för hans svåger Peter Benson som vi lämnade i New Ulm, Minnesota eller dess närhet. Han var en bra farmare och det gick väldigt bra för honom; men han hade även andra intressen. Båtar trafikerade floden Minnesota och när båtarna stannade till vid New Ulm var det mycket som hände. Där fanns en såg, så folk kunde köpa vad de behövde i den vägen. Men han hade reumatism och bestämde sig för att flytta tillbaka till Illinois så fort han kunde sälja allt han ägde. Men det gick fortare än han hade tänkt! När indiankrigen utbröt, och han fick höra hur indianerna vann mark, så gjorde han sig snabbt redo; tog med vad han kunde och satte kurs mot New Ulm. Han hade inte kommit långt förrän han såg en massa indianer komma över prärien. Han insåg att han snart skulle bli upphunnen. Han beslutade då att gömma sig själv och sin familj i sjön som låg på högra sida av vägen. Ute i sjön var det höga vass-strån nära stranden. Hela familjen dök ner i vattnet så långt de vågade. Men de hade en hund med sig och hunden ville inte sluta skälla! Men det är så snat som sagt, ”Det är bättre att vara brödlös, än rådlös”. Så de tog hunden och höll den under vattnet tills den dog. Han satte igång oxkärran så att de inte skulle vara nära dem där de låg i vattnet. När indianrena hittade vagnen fanns det ingen där. De körde av vägen en bit och slaktade där oxarna och åt ett skrovmål på köttet, och brände sen vagnen och dess innehåll. Här låg Bensons i vattnet i flera timmar. Men så snart de kände sig säkra började de gå och sen på natten kom de fram till New Ulm.

    Här stannade de i några dagar, men fick då reda på att indianerna bränt deras hem och slaktat deras boskap. Nu var han helt tomhänt då han hade förlorat allt. Så snart de kunde återvände de till Illinois. Där bodde de i DeKalb till sin död.

Skrivet någon gång före 1948.

Ett stort tack till Tim Brown som gett oss möjlighet att publicera historien om sin farfars far Bengt Åkesson Drabant alias John Brown.


Länkar:
Karta: Minnesota 1895
Karta: Mjällby omkring 1870
Blekinge och Södra Möre båtsmän: Fregatten Eugenies jordomsegling 1851-1853

Projekt Runeberg:
Carl Johan Alfred Skogman: Fregatten Eugenies resa omkring Jorden åren 1851-1853



2010-07-08    Blekinge och Södra Möre båtsmän  - http://diginpast.se/bmregister   batsman@klaura.se

Föregående sida - Previous page index page Läs innan du kopierar!