Enok Karlsson

Noteringar

3 Enok Frimodig

3.1 En torpares son

I Land och stad kan vi läsa hur försörjningsförhållandena var på 1800 talet. Det var en tid av stora konjunktursvängningar. Befolkningstillväxten var stor, särskilt bland de som hade det sämst ställt i samhället. Orsakerna till detta var främst "vaccinet, freden och potäterna" (Land och Stad; sid. 23). Vaccineringen var främst mot smittkopporna som var en förödande epidemi. Denna befolkningstillväxt ledde till att jorden inte räckte till och en antalet obesuttna., dvs. torpare, backstusittare och inhysesfolk, blev av stor majoritet ute på landsbygden. De sociala skillnaderna var stora.
Det var i dessa trakter Enok och hans förfäder kom från. De bodde och flyttade runt inom ett område på ca 2 km2. Det är steniga skogsmarker med mycket sjöar. Det ligger ett tiotal sjöar i detta områdes närhet. Markerna dög inte mycket till odling. Den försörjning maken gav var främst fisk från sjöarna samt bär av olika slag från de snåriga skogarna. Det fanns vid den här tiden ett 20 tal torp och backstugor i detta område.
Under den fruktade jordbrukskrisen på 1880-talet föddes i Porsgöl, Augerums församling, pojken Enok. Det var den 15 maj 1885. Han var det tionde barnet i samma gifte mellan det äkta paret Carl Petter Andersson Frimodig och hans hustru Christina Andersdotter. Namnet Frimodig fick Carl Petter då han tjänade båtsman mellan åren 1861 och 1873. Som båtsman hade Carl Petter olika förmåner som svarade för hans försörjning. Han fick ett torp samt den utrustning som kunde behövas till detta (NE Band 8; 1995). I husförhörslängderna över Porsgöl från 1881-85 står Carl-Petter nämnd som före detta Båtsman och för tillfället Torpare. Carl-Petter. Han var född den 27 september 1837 i Porsgöl. Hustrun Christina kom från Torsås i Småland och var född den 2 augusti 1840.
Precis som sina syskon blev Enok både döpt och vaccinerad mot kopporna, som några årtionden tidigare varit en förödande epidemi. Han döptes den 31 maj 1885 år och fick till skillnad från de flesta av sina syskon bara ett namn, Enok.
Carl Petter och Christina hade de sju överlevande barn och Enok blev den sista i skaran. Föräldrarna hade vid det här laget uppkommit en hög ålder. Modern var 45 och fadern 47. Carl Petter och Christina hade varit gifta i nästan exakt 25 år då Enok kom till världen, då det står att läsa att datum för deras bröllop var den 26 maj 1860. Vi tror att det kan ha varit de två första barnen som dog eftersom det, enligt husförhörslängden för 1882-85 var fem år mellan giftermålet och det första barnets födelse. Enoks, vad vi vet, äldsta syskon föddes den 1 september 1865 och var en flicka. Hon hette Emma Charlotta. Sen kom Augustin 1868, Mathilda Carolina 1871, Anders Petter 1874, Peter Magnus 1876, Hilda Sofia 1879 och Wendla Maria f 1882 (landsarkivet).
I husförhörslängden från 1880-85 hittar vi står det att Enok föddes när familjen bodde i Porsgöl. De flyttade dit 1873 när Carl Petter fick avsked från sin båtmanstjänst i Trollemåla. På torpet, som även bestod av en ladugård, fanns vad man vet både ko och gris. Det sägs att Carl Petter var halt och att han erhöll 80 kronor om året i pension från kronan. Den drygades ut genom att Christina plockade bär som Carl Petter sedan körde in till torget i Karlskrona för att sälja. Carl Petter drog även in en del pengar genom att göra träbaljor (Byvandring i Flymen, sid. 10). Den gamla landsvägen från Småland och ner till Karlskrona gick på den tiden i närheten av deras torp.
I husförhörslängderna kan man följa att de flesta av syskonen, dock inte Enok som blev kvar hos mor och far, flyttade ut från skogarna bl.a. till Kalmar, Stockholm, Malmö, Tyskland och Amerika. Det var vanligt att torparbarnen flyttade ifrån skogsmarkerna, eftersom det inte fanns någon möjlighet till försörjning där. I Land och Stad får vi stöd av detta belägg, där det även står att denna utvandring ofta var av en periodisk eller tillfällig art. Det står även att det var främst från gränssocknarna mellan Småland och Blekinge som utvandring till bl.a. Amerika skedde. Detta område karakteriserades av överbefolkade skogsbygder samt dåliga förhållanden för jordbruk.
Av diverse fotografier och berättelser att döma lyckades de syskon som flyttade få det väldigt bra (se bilaga, bild nr 1). Augustin, som vi i senare husförhörslängder kan hitta som egen försörjare flyttade först till Kalmar där han jobbade som slaktare. I Kalmar hittade han också sin hustru och de bosatte sig i Porsgöl en tid. Senare kom han att göra flertalet kortare besök i Amerika där han tjänade så mycket pengar att familjen kunde köpa sig fina gårdar.
1907 flyttade den lilla familjen, som då bestod av Enok och hans mor och far, till torpet Fränna, namngivet efter en f.d. torpare på platsen (Byvandring i Flymen). Grunden till detta torp är än idag fullt synligt. Det bestod av flera olika hus. Torpet ligger alldeles intill Brosjön, där de sägs ha fiskat ål men även badat om somrarna. När vi besökte platsen var den övervuxen av skog och snår. Granarna som stod mitt bland grunderna är nog idag åttio år gamla. Trots detta kunde vi ändå få oss en uppfattning om hur det en gång i tiden sett ut.
På Frännatorpet levde Carl Petter och Christina sina sista dagar, från 1907 tills de dog 1914 respektive 1918. Under den tid då Enok och modern bodde ensamma hade de besök av systrar och syskonbarn från Stockholm. Då det rådde krig ute i världen, dvs. Första Världskriget, hade man det bättre på landet och i skogarna än i staden. Det blev aldrig riktig misär, då de hade skogens förråd att ta ifrån.
Efter moderns död fick Enok ta över torpet, men han vågade inte bo kvar då han ansåg att det spökade där.

3.2 Enoks boendeformer och försörjning

Enok försvinner nu ur husförhörslängderna över Augerums församling och vi hittar honom inte förrän några år senare då han återigen bosätter sig i Porsgöl. Då kan vi läsa att han bott i Torsås församling en tid. Troligen flyttade han bara över gränsen, då denna ligger väldigt nära den plats i Blekinge där han var född. Det är svårt att veta om man befinner sig i Småland eller Blekinge då dessa landskap flyter samman utan någon synlig gräns. Det är bara skog överallt.
Det finns inte mycket berättat om Enok från den här tiden. Vad vi vet är att han var 33 år då modern dog och att han då för första gången blev tvungen att klara sig själv. Då han återigen flyttar till Porsgöl är han 37 år gammal. I husförhörslängderna är han benämnd som korgmakare. Troligen försörjde han sig även genom att göra diverse dagsverken på gårdar, men även genom besök hos givmilda släktingar.
I "Byvandring i Flymen" står det berättat att Enok under sin livstid bodde i de flesta övergivna torp och backstugor som fanns i dessa skogstrakter. Under 1930 talet bodde han dock i en backstuga som han byggt själv. Stugan låg bara några tiotal meter från hans födelseplats. Det finns idag inte mycket kvar av denna boning. Grunden visar att stugan invändigt måste ha varit 2,5 meter bred och väggarna metern höga. Stugans eldstad bestod av en järnspis med ett plåtrör. Det sägs även att han lär ha gjort sig en bakugn som rasade ihop första gången han använde den. Enok lär även odlat lite potatis för husbehov, men historien förtäljer att han aldrig plockade upp dem. Backen där tomten låg kallas idag för "Enokabacken" (Byvandring i Flymen; sid 20).
Efter att ha bott på "Enokabacken" en tid drog han sig några hundra meter väster ut för att upprätta sin boplats söder om Brosjön vid Lommagöl. Vi hittar grunden Cirka 200 meter söder om Fränna torpet, dvs det torp där Enoks föräldrar dog. Enok lär ha haft en dröm där fadern uppmanat honom att bosätta sig på platsen (Byvandring i Flymen; 1986). Om detta var Enoks egna ord eller om det är en historia som förvrängts till denna bibliska likhet vet vi inte.
Det som fanns kvar av denna stenkällare är bara en enkel grund av stenar. Stenkällaren kan inte ha varit mer än 3×3 meter. Huset var byggt av virke som han tagit från ett gammalt, övergivet torp i närheten. Vi måste tänka på att kring denna tid fanns det ett 20 tal torp och backstugor i detta lilla skogsområde. Många av dem började även så smått överges in på 1900-talet, då torparnas tid var förbi.
I "Byvandring i Flymen" (sid. 5) berättar Hilmer Persson om ett besök i Enoks stuga: "Sängen stod intill ena långväggen och stugan värmdes upp av en järnspis med ett rör upp genom taket. Det var lågt till taket som låg direkt på stenväggarna. Ena gaveln var gjord helt i trä med en dörr mitt på." (se bilaga, bild nr 2). Enok bodde i den enkla stugan under krigsåren på 40-talet. Det berättas att han under de ohyggligt kalla krigsåren i början av 40-talet monterade upp sin säng ovanför spisen. Bränsle fick han genom att bryta pinnar från gärdesgårdarna runt omkring. Man kan tänka att det var många stängsel som var i behov av reparation då djuren skulle släppas ut på bete för sommaren.
De platser där Enok bodde på i Porsgöl är väl dokumenterade. På äldre dar flyttade han allt närmre bebyggelsen. Han fortsatte dock med att flytta omkring, vilket gjorde att han aldrig bodde länge på samma ställe. Gun berättar att han under en tid flyttade ihop med en gubbe, som även han ansågs vara ett original. Dessa två herrar med var och en på sitt sätt egensinniga beteenden lyckades dock inte komma överens.

3.3 Enoks sätt att vara

Enok hade nu levt upplevt två världskrig. Han var däremot aldrig inkallad. Detta förklaras i husförhörslängderna med att han blev frikallad. Det står att han var inkallad för mönstring, men att han var frånvarande. Om detta betyder att han aldrig dök upp eller att han betedde sig underligt är ett mysterium. Gun Eriksson, som har goda minnen från Enok, minns att det sagts att Enok inte behövde göra lumpen för att de vid mönstringen tyckte att han var en idiot. "Pojken är ju idiot", sa de. Att Enok skulle ha varit en idiot låter Gun vara osagt. Det var ingenting hon minns. Han var duktig på att spela dum och lyckades därmed slippa undan både kroppsarbete och andra krav som ställdes på honom. Detta var enligt Gun säkerligen ofta en medveten gest. Visst jobbade han, men bara på sina egna villkor. Och när han tröttnade lade han genast av. Han gjorde dagsverken på gårdar, men var ingen god arbetare. Han stod hellre och pratade och berättade historier. Men när det var något som han tyckte om hade han mer ork än alla de andra tillsammans.
När han var i 30-årsåldern, berättar Gun, att han följde med än av sina syskonbarn till Stockholm. Syskonbarnet, som var av det oroliga slaget, var på lång vistelse i Blekinge på sin farbrors gård. Längtan hem till Stockholm blev allt för stor varvid han rymde och tog Enok med sig. De gick upp till Stockholm, vilket tog sin tid. Uppe i Stockholm tog Enok anställning som hantlangare på en byggfirma, men vistelsen blev inte lång. Efter någon månad var Enok tillbaka igen. Storstaden var inget för honom och med sig hem hade han med sig de mest bisarra berättelserna om sin utflykt. Bland annat skulle polisen varit efter dem och de skulle blivit tvungna att gömma sig på en höloge. Enligt Enok var polisen framme och stack med sablar efter dem i höet. Återigen får vi här höra med vilken fantasi Enok kunde dikta ihop spännande berättelser om sig själv.
Vi sökte i husförhörslängderna efter en förklaring till Enoks säregna leverne, eller det fanns någon förklaring till varför han inte hade fått betyg eller konfirmerats. Samtliga syskon hade betyg i läskunnighet och kristendomskunskap. En del var även konfirmerade. Men inte Enok.
Det enda vi fann var att han skulle ha lidit av något som på den tiden kallades för fallandesot, idag kallat epilepsi. Då vi frågade Gun om detta ruskade hon på huvudet. Ofta var det något man bara sa för att skydda hans speciella beteende.

3.3.1 Skolgången

Då vi inte hittat något om läskunnighet eller uppgifter om konfirmation tyckte vi att det var av vikt att höra Gun i denna fråga. Gun visste att han gått i skolan, det var ju redan då skolplikt. Men hur det var med hans skolgång är osäkert. "Han skolkade väl", säger Gun allvarsamt. Hon poängterar att det inte var någon ordning på barnens skolgång på den tiden trots skolplikten. Detta var en tendens som var särskilt vanlig på landet. Ofta behövdes barnen bättre där hemma, och föräldrarna såg väl inte nyttan i barnens skolgång. Även lärarna och prästerna såg även genom fingrarna då det gällde skogsbarnens skolgång. De var ett släkte som gjorde vad de ville. Då det gäller Enoks skolgång var nog den största orsaken att hans föräldrar var mycket gamla. Enok var yngst, han var deras "gullpojke".

3.3.2 Enok och hans historier

I Karl Eriks barndom var Enok en välbekant figur, som man gärna lyssnade på. Han hade de mest häpnadsväckande historierna och var ful i mun. Det han minns mest tydligast var hans besynnerliga utseende, de stora öronen och den gigantiska näsan. Han stank och var otroligt smutsig. Han minns hur hans mor Dalia lade ut överdrag på sofforna då Enok väntades på besök. Ibland hände det att hon inte hann detta utan fick slänga över en tidning. Enok förstod inte denna gest utan motade undan den.
Dalia som var gift med Enoks brorson Karl-Viktor, är idag 94 år gammal. Hon har vid ett tidigare tillfälle berättat om Enok och hur han var. Detta något motvilligt eftersom hon tyckte det var ointressant att prata om det gamla. Dalia och Karl-Viktor, Enoks brorson, var handlare i storbyn Fjärdsjömåla. I deras hem var, som ovan sagts, Enok en ständigt återkommande gäst. Dalia har berättat att Enok alltid dök upp i lagom tid till förmiddagskaffet och middagen. När han fått mat och var belåten brukade han säga att han skulle gå till affären och handla. Men inte var det hos sin brorson han gick för att fylla på skafferiet. Det fanns vid den här tiden flera affärsbodar i byn. Sedan kom han lagom tillbaka till eftermiddagskaffet med ett paket på cykeln.
Det var genom att snylta som Enok blev försörjd. Han gjorde det enkelt för sig. Det var på den tiden vanligt att det var gamla på besök som kom för en bit mat. Ingen körde undan en gäst, särskilt inte om han dessutom var lite försvarslös. Detta drog Enok nytta av. Han visade dock inte en gunst av tacksamhet. Karl-Erik minns speciellt en gång då hans mor lagat till fina revbenspjäll och de hade Enok som middagsgäst. För att uppmärksamma Enok på hur fin mat han skulle sträckte hon fram fatet medan hon påpekade detta. Enok tog fatet och föste över samtliga revben på sin tallrik varvid han lät sig väl smaka. - Några revben över till oss andra blev det inte, berättar Karl-Erik. Att de lät Enok behålla revbenen berodde på hans dåliga hygien. Ingen ville ha något Enok tagit i.
Att Enok inte hade någon hyfs i kroppen är väl vid det här laget införstått. Trots detta ansåg de att han förde något gott med sig. Han hade berättartalang. Han kunde få ihop de mest besynnerliga historierna. Det var intressant att lyssna på honom. Historierna handlade ofta om den verklighet som Enok hade kring sig och saker som han hade upplevt. Han var ofta ovarsam med sanningen och överdrev och drog in bibliska och historiska berättelser i sina egna upplevelser.
Han pratade ofta om kvinnor, tattare, klockor och dragspel som alla tre var viktiga symboler i hans liv. Han talade aldrig illa om tattarna utan respekterade dem och deras liv. Kanske var det så att Enok lätt kunde identifiera sig med dem. Han hade ofta affärer ihop med dem, då han var glad för klockor och byteshandel av dessa. Det sägs även att han var förtjust i "Tattar-Fia". Sorgligt nog var denna beundran inte ömsesidig. Detta var för övrigt inte den enda kvinna Enok var glad för. Han var glad för kvinnor, men det gick inte så bra. Troligen för hans speciella utseende. Klockor var han väldigt glad för och kunde ibland sitta och lyssna på klockornas gång långa stunder, medan han nynnade till dess takt. Dragspelet var nog hans viktigaste ägodel. I Byvandring i Flymen står det att Enok en gång gick till prästen för att be honom skriva ut en "tiggarlista" så att han kunde bygga sig ett nytt hus. Prästen lade själv fem kronor till insamlingen. Det blev en rejäl slant Enok fick ihop, men inte blev det något hus, däremot ett nytt dragspel.
I dokumentationen från Dalia, berättas det om hans sätt att prata och uppträda: "Han hade en vemodig stämma. Lutade huvudet på sned och tittade vid sidan om den han pratade med. Han hade ett besynnerligt leende och en drömmande blick. Händerna låg oftast knäppta över det korsade knäet.
Vi frågar Gun om hon minns om folk någonsin drev med Enok. Visst fanns de som försökte, men Enok gjorde sig aldrig ovän med någon, vilket gjorde att han inte var något roligt att skoja med. Kanske svarade han dem lugnt och sansat med en kommentar som gjorde dem ännu dummare. Han brydde sig inte om vad andra tyckte och tänkte om honom utan var på sitt eget sätt. Det fanns inga hämningar. Han låg alltid på gränsen mellan att vara smart och dum. Han spelade dum då han kunde få ut något gott av det. Men då andra försökte göra narr av honom eller lura honom kunde han genom att ignorera dem vända detta mot dem. Han handlade alltid för egen vinnings skull. Om han varit en dumbom hade han stretat emot då folk gjorde narr av honom.
Enok var klipsk och han visste vilka han skulle hålla sig väl med. För en kommunal förtroendeman skulle Enok ha gått för att beklaga sig. Han sade att han var sjuk i "kräfta" och visade mannen var sjukdomen satt genom att dra upp skjortan och blotta magen varvid han yttrade "Här sitter den". Enok var vid det här tillfället ute efter pension och skulle inte ha varit mer än 30-40 år. (Byvandring i Flymen. 1986, sid. 62)

3.3.3 Spelmannen

Enok var nog, utanför släkten, mest känd som "spelmannen", eftersom han varje år spelade på lövmarknaden i Karlskrona. Detta är en traditionsrik marknad som firas varje år dagarna innan midsommar. Han stod oftast på torget framför rådhuset. Han var inte ensam utan Isabella fanns vid hans sida. Isabella kom från Tving och var mycket yngre än Enok. Tillsammans spelade de och sjöng och drog åt sig många åhörare. Många, som inte alls har något släktskap med Enok, har berättat att det var höjdpunkten på marknaden att se Enok och Isabella uppträda (se bilaga, bild nr 3 och 4).
Trots Enoks underliga beteende var han en man som följde med de samhälleliga förändringarna så gott han kunde, i alla fall de tekniska framgångarna. Han var säkerligen uppemot en 70 år då han först skaffade moped. Det blev ett par turer, men Guns son Göte minns hur illa det lät. Han kunde aldrig riktigt lära sig att manövrera den. När han en gång körde omkull gav han upp, men fortsatte ändå en lång tid framåt att leda mopeden vid sin sida. Vi har även hört inspelningar av Enok, där han högt och tydligt berättar om sig själv. Men visst var han lite förundrad över hur hans röst skulle kunna fastna i den där lilla maskinen. - Hör di var jag säger?, hör vi honom misstänksamt fråga.
Enok var väl underförstådd om vad som hände ute i världen. Han trodde dock på väsen och övernaturliga krafter och var mycket vidskeplig. Vid ett tillfälle efter andra världskrigets slut hade Enok lyckats komma över ett stycke fint fläsk i affären. Ett par pojkar skojade med honom och berättade hur det kom kött från Tyskland, som kunde innehålla både det ena och det andra. Enok tog inte detta på allvar. Då han senare stekte sitt fläsk fick han höra en röst som sa "Människa, du äter människa" varvid Enok slängde ut köttet på backen.

3.3.4 Kvinnor, brevväxling och mopeder

Som vi tidigare berättat var Enok mycket glad för kvinnor. Han hade nära bekantskap med Isabella, kvinnan som han spelade tillsammans med Hon bodde mil bort och de var därför tvungna att brevväxla. Gun fick ofta skriva breven åt honom. Hon berättar att de inte alltid var snälla, men det gick inte att försköna dem för det märkte Enok med en gång. Gun tror att han säkert kunde mer än vad han utgav sig från att kunna. Att han aldrig lärde sig att läsa och skriva var till nöje för bekanta till Enok. Han satt ofta och bläddrade i dagstidningar. En gång frågade de honom vad det stod i tidningen och då svarade han "Jo, det står att en buss har vällt". Enok hade tidningen uppochner.

3.3.5 "Vilddjuretsmärke"

Enligt Gun hade Enok, som för övrigt alltid var svart i ansiktet alltid en stor svart sotfläck påmålad på sin vänstra kind. Detta kallade han "vilddjuretsmärke". Det var en fläck av sot, en skönhetsfläck. Kanske var detta något han hade lärt sig av tattarna. Han var mycket noga med att denna skulle finnas kvar de gånger då Gun tvättade av honom. Gun berättar också att han även avskydde grått hår och att han därmed smorde in sitt hår med svart skokräm.
Med tanke på hur Enok luktade kan man förstå att folk höll sig på avstånd ifrån honom. Hans eget luktsinne var för länge sedan förbrukat. Gun berättar hur Enok vid ett kaffekalas tillfälle bjöd en herre på polkagris ur en smutsig påse som han hade i fickan. Herren avböjde erbjudandet. När kaffet serverades, och herren inte var uppmärksam lade Enok i en polkagris i hans kaffe.
Enok hade även en hund, som han kallade för Lejonhunden och flera katter. Hunden hade han för att den skulle kunna bita en av hans ovänner i benet. Katterna fick ofta ungar som han delade ut till släktingarnas barn. De minns hur han kom hem med de vilda katterna och var helt sårig om händerna.

3.3.6 De sista åren

Under de sista åren som Enok levde tillbringade han vintrarna på hem. Han var vid det här laget nästan blind. Han trivdes dock inte bland de gamla och sjuka och rymde ofta hem emellanåt. Om somrarna var han hemma i byn som vanligt.
Han hade en bankbok som Gun tog hand om, för henne var den han litade på och ofta besökte. Hans syskonbarn i Stockholm hade på något sätt fått för sig att Enok var rik som ett troll. Kanske hade Enok själv sagt det för att imponera på dem, fint folk som de var. En av dessa släktingar var mycket angelägen om att allt som Enok ägde skulle tillfalla henne. På en papperspåse skrev hon ett testamente, som hon lät Enok skriva under. Det var inte mycket han ägde, så släktingen blev mycket besviken. Det var inte många som trodde att Enok skulle bli gammal. Då han ständigt var tunnklädd, bodde i små stenkällare och var undernärd. Trots detta levde han ända till 1967 då han var 82 år gammal.
Enok blev inlagd på sjukhus då han drabbades av en förkylning. Han var då över 80 år gammal. På sjukhuset tvättade de av honom all den smuts som han samlat på sig. Karl-Erik, som var med vid ett besök, minns att han aldrig sett en så vit människa. Han dog bara några dagar efter denna renskrubbning. Hans skydd mot omvärldens sjukdomar skrubbades bort.

4 Originalet Enok Frimodig

Att definiera vad ett original är inte alls lätt, trots att vi båda känner till flera original och har stött på dem i livet. Det är väldigt svårt att precisera exakt vad och vem som kan räknas till original. I boken De ovanligas betydelse beskriver Lynn Åkesson vad ett original är. Hon skriver att ett original är någon som är ovanlig och annorlunda, men inte mer än att omgivningen tolererar och kan spegla sig i den personen.
Enok Frimodig hade, som vi kan utläsa ur de berättelser vi fått ta del av, en speciell status i bygden. Trots att han nu varit död i ganska många år lever han kvar i folks minnen i form av berättelser. Platserna där han bodde kan man besöka än idag även om det inte finns mycket mer än några grundstenar kvar av hans hus. Hembygdsföreningen har skrivit en del om honom i sina böcker. Trots sina väldigt speciella idéer och sitt sätt att leva verkar det som om han fungerade bra i samhället. Han var accepterad och han accepterade de övriga invånarna. Lynn Åkesson skriver att kunskapen om originalen är något kollektivt som sker i samförstånd inom byn. Det finns en slags outtalade normer som för utomstående kan vara svår att förstå. Men till skillnad från andra grupper i samhället är det lättare att urskilja originalen. Och de förväxlas sällan med byfånar, tattare eller luffare, även om skillnaderna egentligen inte är så stora (Åkesson S:18). När det gäller Enok så har vi fått uppfattningen av att han var speciell men inte alls dum utan snarare före sin tid. Han levde i en tid då bondesamhället höll på att lösas upp, men det var fortfarande var så att det gamla sättet att leva gällde. Folk var tvungna att hjälpas åt för att klara sig och man levde väldigt nära varandra. Enok var lite av en rebell i det här avseendet, han följde inte riktigt de samhällsregler som gällde. Han levde på sitt eget vis, men var inte på något sätt skygg för omvärlden.
I episoden om "revbensspjällen" kommer Enoks själviskhet till uttryck. Att man lät honom göra vad han ville utan att bli arg eller bry sig särskilt mycket är nog något som utmärker originalen. I och med att Enok var så självsäker blev han respekterad för den han var.
Original står för en slags säregen livsform som karaktäriseras av personer som har kraft och är tillräckligt modiga för att skapa ett eget livsmönster. De är stora personligheter som sätter färg på tillvaron genom att våga vara sig själva. Eller så är det personer som inte passar in i eller inte vill anpassa sig (Åkesson S:19). Samtidigt så kan man inte säga att Enok var född annorlunda i den bemärkelsen att han var ett original. Det är inget som man föds till utan det är något som man blir, beroende på olika omständigheter: till exempel tiden, miljön, klasstillhörighet och intressen. Vad vi inte kan veta var om han var medvetet "udda" eller var han tvungen att leva på detta sätt. Han hade kunnat bli musiker eller författare om han hade velat eller så hade han kunnat flytta till en stor stad och leva ett helt anonymt liv. Men då hade han inte haft den tryggheten som fanns i en liten by för 50-100 år sedan. Hans liv var självvalt, han hade kunnat flytta som sina syskon eller gifta sig men han valde att inte göra det. Vad detta kan bero på är svårt att få någon rätsida på.
Originalen lever på sätt och vis två liv, ett under sin livstid och ett annat efter sin död. Det är när de har dött som berättelserna skapas och de obehagliga och opassande glöms bort. De blir föremål för en sägensprocess och välkända vandringssägner knyts ofta till dem. När människorna i en by samlas och berättar kring originalen är det ett sätt att återskapa och bekräfta lokal identitet och gemenskap. Det är ett sätt att minnas tillsammans och "förstå" vad man varit med om och hur barndomssamhället såg ut (Åkesson S:27). Bygdeoriginalet skapar en sammanhållning i lokalsamhället genom sitt avvikande beteende (Åkesson S:65)
Hur kom det sig då att bygdeoriginalen inte uppfattades som ett hot mot samhället? Varför blev de inte utstötta som tattarna eller de sinnesslöa? Lynn Åkesson tar i sin avhandling De ovanligas betydelse upp fem möjliga orsaker till varför bygdeoriginalen inte uppfattades som ett hot: För det första så hotar de inte sina medmänniskor eller deras egendom. En viss oordning kan vara värdefullt och det visar originalen genom sina annorlunda liv. De utgör inget hot genom att vara en stor grupp. Originalen kunde gå lite längre än "vanligt folk". De kunde också framföra kritik mot auktoriteter, det kunde till och med förväntas lite uppkäftighet från dem. Den femte och sista förklaringen har med det sociala systemet och maktutövningen att göra, "rätt man på rätt plats". Bygdeoriginalen placerades i en egen kategori och de uppfattas som snälla (Åkesson S:59).

5 Slutdiskussion

När det gäller Enok så lever han i allra högsta grad än idag genom sina berättelser, sitt säregna sätt och utseende. Genom Enok bevaras en dela av den lokala historien .Den vävs in i nya sammanhang och fyller sina funktioner än i dag. När vi var hemma hos Gun Eriksson och gjorde intervjun vi fick vi inte bara reda på hennes uppfattning och erfarenheter av Enok. Det hon berättade handlade lika mycket om hennes eget liv och hennes livssituation på den tiden.
Vi gjorde därför inte en traditionell intervju med frågor och svar utan tyckte att det passade bättre med en vanlig diskussion där Gun fick berätta vad hon ville och vi kom med kommentarer eller frågor. Hon tog själ upp de saker hon tyckte var viktiga att få fram, men fick också friheten att avstå från att berätta om hon inte ville.
Vi tror att tiden spelar en väldigt stor roll i synen på Enok. Vi hade inte kunnat göra det här arbetet om Enok fortfarande hade varit i livet. Synen på honom hade dels varit annorlunda. När en person ständigt finns runt omkring en blir det något självklart som man inte reflekterar så mycket över, snarare konstaterar. Men när det har gått ett antal år kanske folk vågar ifrågasätta saker och ting på ett annat sätt och kanske tycka att han den där Enok var nog inte riktigt den vi trodde. Det är egentligen först efter sin död som folk vågar kategorisera en person som ett bygdeoriginal. Viljan att vara annorlunda måste hinna accepteras av andra och det tar tid.
Vi tror också att det var så att de här människorna på något sätt tillhörde bygden till skillnad från till exempel tattarna. De levde oftast väldigt fredligt och var inga tjuvar, även om de kanske inte alltid var så vänliga. De inskränkte inte på andras liv och strävade inte efter att utmärka sig på ett utmanande sätt. Det fanns nog också ett behov av original, de var ett trevligt inslag i den annars så enformiga vardagen. Att stanna upp och lyssna till deras berättelser kunde vara ett sätt att koppla av.
Vi tror att Enok var annorlunda i det avseendet att han var av det mer konstnärliga slaget. Han var glad för musik och historieberättande. Även idag tittar vi snett på denna kategori av människor. De som inte följer samhällets väl utformade mönster. Villkoren för ett torparbarn med gamla föräldrar var vid 1800-talets slut inte de bästa. Valfriheten var inte stor. Det var hårt arbete som gällde. Antingen kunde man i bästa fall arbeta sig upp och få anställning på en av byns större gårdar, eller så gällde det att.....

Källor

1)	SE/LLA/13014 - Augerum CI:12 (1885-1894) Sida 11
2)	ISBN 978-91-87676-59-8 - Sveriges dödbok 1901-2009

Vad har källhänvisningarna för betydelse?