|
GAMLA MÅTT
SI-systemet (Système International d'Unités) utgör grunden till det måttsystem vid använder oss av i dag och det är alltså detta system vi skall försöka översätta våra gamla måttenheter till.
SI-systemet omfattar följande storheter:
Längd: meter (m)
Massa: kilogram (kg)
Tid: sekund (s)
Elektrisk ström ampere (A)
Temperatur: kelvin (K)
Ljusstyrka: candela (cd)
Materiamängd: mol (mol)
Det är längd, vikt, tid, temperatur och kombinationer av dessa storheter som tas upp här.
Längd, areal, volym, vikt och tid har fått sina egna sidor med omräkningstabeller. Väder och vind finns på en särskild sida. Det finns också sidor för Guld & Silver och Mynt & Sedlar.
De flesta av de här storheterna ingår i ett decimalt system som skulle vara svårt att förstå för våra förfäder. Deras sätt att ange längd, areal och volym stod ju naturen nära. Det kan man knappast säga om vårt nutida system. Det är kanske enklare för oss att förstå deras system.
|
STYCKETAL
1 gross = 12 dussin
1 dussin = 12 stycken
1 tolft = 12 stycken
1 skock = 60 stycken
1 bal papper = 10 ris
1 ris = 20 böcker
|
1 tjog = 20 stycken
1 val = 20 kast
1 kast = 4 stycken
1 bok skrivpapper = 24 ark
1 bok tryckpapper = 25 ark |
Sedan gammalt har det funnits särskilda måttenheter och speciella verktyg för att mäta avstånd, volymer och vikter. Från början hade varje land eller trakt sina lokala mått men i takt med att förbindelserna och handeln människorna emellan ökade blev måtten mer och mer allmängiltiga.
I Sverige beslöt redan Karl IX på Norrköpings möte år 1604 om gemensamma mått för hela riket. Det var dock en sak att besluta och en sak att få folk att följa besluten! De invanda sedvänjorna satt i länge. År 1665 följde ett nytt Kungligt placat om mått och vikt för hela riktet.
De tidigaste längdmåtten har sitt ursprung i människans kroppsmått – en famn mellan båda långfingerspetsarna vid utsträckta armar, en aln mellan armbågen och långfingerspetsen, en fot mellan hälen och stortåspetsen och en tum bredden på tummen. En famn var tre alnar, en aln två fot och en fot tolv tum. I Karl IX:s beslut stadgades att den i Småland tillämpade Rydaholmsalnen (59,4 cm) skulle gälla i hela Sverige. Modeller tillverkades och utsändes för att sättas upp i städernas rådhus och socknarnas kyrkor.
Längre avstånd mättes i mil och därunder fjärdingsväg, varav det gick fyra på en mil. Den svenska milen från 1699 motsvarade nuvarande mått 10688 meter. Gästgivaregårdarna skulle ligga på en mils avstånd.
Alnmått gjordes i form av stakar av järn eller trä, oftast något mer än en aln eller två fot långa. Trämåtten, som ibland försågs med vackra inläggningar, användes främst till mätning av tyg. Andra längdmätningsverktyg var passare, tumstockar och kedjor.
Vikt mättes med balansvåg, besman eller pyndare. Till balansvågarna krävdes vikter och var därför omständliga att hantera. Allmogen föredrog besman, särskilt sådana av trä, myndigheterna förordade dock järnbesman. Besmanet var lätt att hantera och kunde dessutom fungera som försvarsvapen. Karl IX föreskrev, att rikets besman skulle rätta sig efter de man brukade i Örebro. Där mätte man i skålpund, som nu blev det allmänna måttet för viktualier, det vill säga livsmedel av varjehanda slag.
På pyndare är motvikten rörlig till skillnad mot besmanets fasta. De användes mest till större vikter, bland annat som stadsvågar. Myndigheterna förbjöd dem liksom besmanen till allmän handel eftersom de ej ansågs lika tillförlitliga som balansvågar.
Balansvågar brukades i många olika former, från små myntvågar i träetuier till jättelika stadsvågar – städerna hade oftast ensamrätt eller privilegium till offentliga vågar, vilket utgjorde en viktig inkomstkälla.
De gamla benämningarna på vikter var lodjor och lod. Till en början användes mestadels stenar, snart föreskrevs dock att vikter skulle vara i järn eller mässing. Gamla vikter är sällsynta. En speciell vikttyp för mindre vikter utgör de så kallade insatsvikterna – ett antal skålformade mässingspjäser som passar in i varandra i en sats. Före 1760 tillverkades de endast i staden Nürnberg, som hade ett faktiskt monopol på framställningen. Därefter gjordes de även i Sverige men bara i Stockholm och Eskilstuna.
Fram till 1855 fanns icke mindre än sex olika viktsystem , beroende på vad som vägdes: viktualievikt, guld och silvervikt, myntvikt, probervikt, medicinalvikt samt grov metallvikt.
Rymdmåtten var olika för fasta och flytande varor, t ex spannmål resp öl och brännvin.
Torra varor, och här var det mest fråga om spannmål, mättes till en början i runda kärl – tunnor och därunder spannar eller i södra Sverige skäppor. Spannen motsvarade vanligen en fjärdedels tunna och skäppan en sjättedels. Som mindre mått fanns kanna. Även här blev Örebromåtten rikslikare genom Karl IX:s beslut. Eftersom volymen i runda kärl var svårbedömbar, förordade myndigheterna liksidiga kubformade mått. När det gällde kannan undanträngdes denna av den kubiska kappen. En kappe motsvarade en och trefjärdedels kanna. Kappen var lätt att kontrollera och blev allmänt spridd i början på 1700-talet - bonden kunde ha den rätta sidlängden inristad i piskskaftet eller käppen!
Våta varor mättes i oxhuvud, åm, ankare och kannor. En kanna var i sin tur delad i två stop, ett stop i fyra kvarter och en kvarter i fyra ort eller jungfrur.
Det blev tidigt viktigt med kontroll av mått och vikter, s k justering. I riket fanns redan under 1600-talet en riksguardian och en riksjusterare med uppgift bl a att genom kontrollstämpling på de olika mätverktygen och vikterna (däribland insatsvikterna från Nürnberg) godkänna dessa. I städerna fanns mestadels två gode män att handha stadens märke; en justerade besman och målkärl, den andre skötte stadens våg. Snart måste dock ytterligare personer medverka och 1735 uppdrogs åt lantmätarna ute i landet att utföra justering som vintersysselsättning. Senare förordnades även andra än lantmätare som justeringsmän.
Vid justering eller kröning skulle justeraren förutom sina initialer inslå eller inbränna ett kronomärke samt årtal och datum. År 1880 indelades landet i justeringsdistrikt och distriktsnummmer (oftast inramat) angavs i stället för justerarnas initialer.
År 1855 ändrades de flesta gamla måtten genom införandet av decimalsystemet. Man utgick från och bibehöll fot, skålpund och kanna. Nya enheter, både större och mindre, tillskapades med tio eller hundra som nästa multipel. Dessa enheter fick också nya benämningar. En fot utgjorde ej längre 12 verktum utan tio tum, ett skålpund hade ej som tidigare 32 lod utan 100 ort som nästa vikt och en kanna delades i fortsättningen i 100 kubiktum. Det tog dock lång tid innan användningen av de gamla enheterna upphörde!
Redan 1795 hade Frankrike antagit metersystemet som bas för såväl avstånd, vikter som volymer. Först 80 år senare var tiden mogen för detta system i Sverige – dock skulle det gälla fullt ut först från och med 1889. Då blev de nya enheterna de för oss nu så bekanta kilo, meter, kvadratmeter, kubikmeter och liter.
Alla vet väl vad meter, liter och kilogram är?
En meter är numera längden av den sträcka som ljuset tillryggalägger i absolut vakum under tiden 1/299 792 458 sekund. Det var enklare att förstå förut då en meter var (cirka) 1/40 000 000 av jordens omkrets, eller 1/10 000 000 av avståndet mellan en av polerna och ekvartorn.
En liter är enklare, den är fortfarande lika med en kubikdecimeter, det vill säga 1/1 000 kubikmeter.
Ett kilogram är definierat som den massa som ingår i standardvikten den internationella kilogramprototypen. Tidigare var det vikten av en liter vatten!
Verkar det krångligt? Jag tror det var enklare förr när en fot var en fot och en tum var var en tumme.
|
ROMERSKA OCH ARABISKA SIFFROR
I
II
III
IV
V
VI
VII
VIII |
=
=
=
=
=
=
=
= |
1
2
3
4
5
6
7
8 |
|
IX
X
XI
XII
XIX
XX
XXI
XXX |
=
=
=
=
=
=
=
= |
9
10
11
12
19
20
21
30 |
|
XXXIX
XL
XLI
L
LX
XC
C
CC |
=
=
=
=
=
=
=
= |
39
40
41
50
60
90
100
200 |
|
CCC
CD
D
DC
DCC
CM
M
MMIX |
=
=
=
=
=
=
=
= |
300
400
500
600
700
900
1000
2009 |
|