|
GAMLA SVENSKA VIKTMÅTT
Vikt mättes med balansvåg, besman eller pyndare. Till balansvågarna krävdes vikter och var därför omständliga att hantera. Allmogen föredrog besman, särskilt sådana av trä, myndigheterna förordade dock järnbesman. Besmanet var lätt att hantera och kunde dessutom fungera som försvarsvapen. Karl IX föreskrev, att rikets besman skulle rätta sig efter de man brukade i Örebro. Där mätte man i skålpund, som nu blev det allmänna måttet för viktualier, det vill säga livsmedel varjehanda slag.
På pyndare är motvikten rörlig till skillnad mot besmanets fasta. De användes mest till större vikter, bland annat som stadsvågar. Myndigheterna förbjöd dem liksom besmanen till allmän handel eftersom de ej ansågs lika tillförlitliga som balansvågar.
Balansvågar brukades i många olika former, från små myntvågar i träetuier till jättelika stadsvågar – städerna hade oftast ensamrätt eller privilegium till offentliga vågar, vilket utgjorde en viktig inkomstkälla.
De gamla benämningarna på vikter var lodjor och lod. Till en början användes mestadels stenar, snart föreskrevs dock att vikter skulle vara i järn eller mässing. Gamla vikter är sällsynta. En speciell vikttyp för mindre vikter utgör de så kallade insatsvikterna – ett antal skålformade mässingspjäser som passar in i varandra i en sats. Före 1760 tillverkades de endast i staden Nürnberg, som hade ett faktiskt monopol på framställningen. Därefter gjordes de även i Sverige men bara i Stockholm och Eskilstuna.
Fram till 1855 fanns icke mindre än sex olika viktsystem , beroende på vad som vägdes: viktualievikt, guld och silvervikt, myntvikt, probervikt, medicinalvikt samt grov metallvikt.
|
|
|